Sida 812
Australien.
216
tens eröfring var villkoret för Palestinas besittning; men ett tåg, som konung Ludvig IX, kallad den helige, af Frankrike 1248 företog dit, slöts med hans egen fångenskap; och på ett nytt tåg dog han i Tunis 1270. Det var det sista större korståget, och 1291 föll de kristnas sista besittning i Palestina, hamnstaden Ptolemais eller Akkon, i Egyptens våld. Ehuru korstågens hufvudmål sålunda förfelades, ledde de likväl for både väster- och österland till högviktiga följder, som dock först i nästa tidsålder skulle fullständigt visa sig.
Det heliga landet förblef dock ej korstågens enda mål. På vida närmare håll hade kristenheten fiender att bekämpa och land att vinna. I norden voro väl nu skandinaverna kristnade, men de finska och slavisk-lettiska folken öster och söder om Östersjön voro ännu hedningar. Uppgiften att kristna dem ålåg närmast nordens riken, som började vinna stadga efter de slitningar den nya trons införande framkallat. Norge hade efter befrielsen från Danmark ett sekel af makt och storhet (1035-1135), hvarunder det sökte utvidga sig åt svenska sidan, i Skotland och Irland, men deltog ej i korstågen annat än genom Sigurd jorsalafars (1103-1130) mera lysande än följdrika tåg till Jerusalem och hans försök att kristna det svenska Småland. Efter 1135 inträdde en tid af gräslig inre förvirring, som genom de olycksaliga riksdelningarna och arfsstriderna drefs till sin höjd, intill dess konung Sverre (död 1202) och hans sonson Håkon (död 1263) med kraftig hand återställde rikets enhet. Danmark hade vid midten af 1100-talet en dylik tid af söndring, hvarpå åter följde en tid af storhet, då Valdemar den store (1157-1182) med hjälp af biskop Absalon samlat riket och sedan använde dess makt för att tukta de hedniska venderna i Pommern och på ön Riigen, hvilka nu som sjöröfvare trädde i vikingarnes fotspår. Hans söner följde med framgång samma politik, och den yngre Valdemar sejer (1202-1241) var på väg att grunda en dansk stormakt, då han 1219 eröfrade och kristnade Estland. Men han förlorade före sin död det mesta af sina eröfringar, och därpå följde åter ett århundrade af tvedräkt och inre svaghet. Sveriges konungar hade äfven varit det hedna upsalatemplets öfverstepräster, intill dess Olof skötkonung efter år 1000 lät döpa sig. Sedan hans ätt utgått med hans söner, följde äfven här en söndringstid af ej mindre än två hundra år. De vidsträckta skattländer Sverige i heden tid ägt bortom Östersjön hade nu gått förlorade, och förbindelsen med Gårdarike hade upplösts genom dettas anslutning till grekiska kyrkan; men under denna tid lade dock Erik den helige (före 1160) i det hedniska Finland grunden till ett nytt svenskt välde i öster. Finlands eröfring och omvändelse fullföljdes, sedan folkungaätten 1250 bestigit tronen och i trots af alla brödrafejder dock bragt mera enhet och ordning till stånd i riket. Birger jarl (död 1266), Stockholms grundläggare, och Torkel Knutsson (omkring 1300) -
Källa: Project Runeberg ·
