Sida 814
Australien.
218
från Bulgarien utbredda läror, i hvilka frisinne och fanatism, praktiskt förstånd och ursinnigt svärmeri på ett förunderligt sätt smälta samman, hade de senare i södra Frankrike nått en sådan betydenhet, att påfven Innocentius III (1198-1216) ansåg sig böra utlysa ett korståg mot dem. Striden blef lång och hård; den fördes under flere krig under gräsliga förödelser och med all den grymhet, som endast troshatet kan åstadkomma. Den utvecklade sig äfven till en nationell kamp mellan norra och södra Frankrike och slutade med det senares fullständiga undertryckande.
Under all denna troskamp stod påfvedömet på höjden af sin makt. Stridens religiösa art lade med en viss nödvändighet dess högsta ledning i påfvarnes händer; och då den lät den västerländska kristenheten känna sig som en enhet, kunde ock kristenhetens öfverhufvud med en järnhård, aldrig svikande följdriktighet fullfölja och i stor utsträckning genomföra sina anspråk på världsvälde. Framför alla påfvar utmärker sig Innocentius III för storheten och vidden af sina planer och djärf-heten i deras utförande. I hans hand låg ej blott med oinskränkt makt kyrkans högsta ledning, utan han förstod äfven afgöra öfver kejsarval, tvinga konungar att hylla sig som länsherre och förmå folken att samla sina krafter till väldiga korståg. Hans försök att upphäfva sig till skiljedomare i alla strider mellan kristna stater och sålunda låta den gudsfred, hvarmed kyrkan under föregående tider lyckats bereda något lugn åt de fredliga yrkena, växa ut till en världsfred inom kristenhetens område var dock alltför omfattande och stridande mot tidslynnet att ens närmelsevis låta sig genomföras.
Naturligt var att påfvemaktens kraf skulle möta motstånd hos de världsliga furstarn e och främst hos kejsarne. Genom hela denna tidsålder fortgår därför kampen mellan påfve och kejsare, mellan den andliga och den världsliga maktens högste innehafvare. Om tiden var den katolska kyrkans storhetstid, då ej blott dess yttre makt, utan dess inre troslif växte till såsom aldrig tillförne och den religiösa känslan gaf sig uttryck i dessa stolta gotiska kyrkobyggnader, som än i dag slå eftervärlden med häpnad och undran - så såg den ock kejsardömet under väldiga härskare för sista gången lyfta sig till storhetens höjder för att sedan åter sänkas ned i förödmjukelsens djup. Efter hvarandra hade sachsiska och frankiska kejsare försökt att samla Tysklands folk till ett enigt helt; men sedan den frankiska, ätten 1125 utgått, föll denna uppgift efter en kort mellantid till en tredje af de tyska hufvudstammarna, i det år 1137 schwabiska hertigar af Hohenstaufens ätt bestego kejsartronen. Denna ätt var bestämd att blifva den mest lysande, men äfven den mest olyckliga, som burit den kejserliga kronan. G-enom dess regering löper den fruktansvärda kampen med påfvarne. Efter en tid af lugn under Konrad III följde den väldige Fredrik bar-barossa (rödskägg), som under sin långa regering (1152-1190) med oböj
Källa: Project Runeberg ·
