Sida 815
Australien.
219 .
lig kraft häfdade den kejserliga makten mot härsklystna påfvar och uppstudsiga vasaller. Häftigast rasade kampen i Italien. Där aktades påfven såsom värnare af det nationella oberoendet mot de såsom barbarer ansedda germaniska inkräktarne och stödde sig klokt på de uppblomstrande, efter själfstyrelse sträfvande städerna, som begagnat sig af föregående tiders förvirring för att göra sig fria under en författning, som mestadels var bildad efter romartidens mönster. Främst bland dessa städer stod nu Milano i Lombardiet, och kejsaren hade mot dem hårda strider att utstå, hvarvid en gång en mäktig vasall, den welfiske hertigen Henrik lejonet af Sachsen och Baiern, genom sin vägran att strida ådrog kejsaren ett allvarsamt nederlag, men slutligen själf genom förlusten af sina länder måste bota för sin brist på trohet. Welferna täflade om kejsarkronan med hohenstauferna eller, såsom de äfven kallades, waib-lingarne (i Italien ghibellinerna) och slöto sig därför till påfvarne; wel-fer och ghibelliner blefvo äfven följande tiders partinamn i striden mellan påfliga och kejserliga. Äfven som segrare mäktade Fredrik ej böja sina fienders trots och måste själf djupt ödmjuka sig för påfven, som lät kejsaren hålla stigbygeln, då han steg till häst. Förut är nämndt, huru Fredrik i sin höga ålderdom trädde i spetsen för det tredje korståget och därunder omkom.
Hans son Henrik VI skaffade riket en ansenlig tillväxt. Det normandiska riket på Sicilien hade genom konung Roger II (till 1154) blifvit det härskande i södra Italien och på Medelhafvet, och under skydd och vård af honom och hans ätt uppstod här en rik inhemsk kultur, där normandiska, byzantinska och arabiska element smälte samman till ett egendomligt helt. Henrik förmälde sig med arftagerskan till detta rike och undanröjde med stor grymhet sina medtäflare om tronföljden. Efter hans tidiga död 1197 fick påfvemakten genom Innocentius III tillfälle att under tronstriderna mellan welfer och ghibelliner lyfta sig till en höjd, som blef ödesdiger för hans son Fredrik 77(1218-1250). Fint bildad och med en fullständig normandisk uppfostran, ansågs han af sia tids råa trosnit som kättare, hvilken uppfattning påfvarne icke försummade att utbreda. Hans kringgående af ett korstågslöfte, då han på den fredliga underhandlingens väg för en tid återvann Jerusalem, och hans fördragsamhet mot muhammedanerna, som han ville förena med de kristna till gemensamt försvar mot en ny och fruktansvärd fiende, mongolerna, gåfvo ökad näring åt denna tro. Efter långvariga strider förklarades han slutligen genom påfvens försorg för afsatt och dog med brutet lefnadsmod 1250. En hans son bar några år kejsarnamnet,, me dan andra 'stupade i Italien eller försmäktade i dess fängelsehålor. Den siste af ätten, hans sonson Konraåin, sökte 1268 återvinna Neapel, som påfven gifvit åt en fransk prins, Karl af Anjou, men blef fången och afrättad. Så slöt hohenstaufernås stolta ätt, och därmed var det tyska
Källa: Project Runeberg ·
