Sida 816
Australien.
220
kejsardömets makt bruten. De tyska furstarne valde nu ingen annan till kejsare än den, som minst hotade deras egen makt. Kejsarnamnet bars en tid blott af utländska furstar, under det tronen i själfva verket stod obesatt, till dess valfurstarne 1273 trodde sig kunna lämna kronan ät den föga mäktige grefve Rudolf af Habsburg (till 1291). Denne visade sig dock oväntadt kunna taga vara på sin makt, och efter en seger öfver den böhmiske konungen Ottokar fråntog han denne de landskap i sydöstra Tyskland, som sedan blefvo det habsburg-österrikiska husets arfland.
Medan den romersk-tyska kejsarmakten stadigt sjönk, var i Frankrike konungens makt i jämnt stigande. Först var han inskränkt till ett föga betydande område kring Paris, medan kejsarne härskade i sydöst till Medelhafvet och mäktiga vasaller delade återstoden mellan sig. Främst bland dem voro hertigarne af Normandie, som efter Englands eröfring rådde öfver ett rike på ömse sidor Kanalen, vida mäktigare än det franska. Sedan Grånge Rolfs och Vilhelm eröfrarens ätt 1135 utslocknat och kronan öfvergått till den besläktade ätten Plantagenet, ökade dess förste konung Henrik II sin makt dels genom det söndrade Irlands eröfring efter 1172 (hvaremot Skotland bibehöll sig som ett enigt rike), dels genom gifte med arftagerskan till det stora hertigdömet Ouienne i södra Frankrike, hvilken förut var gift med franske konungen Ludvig VII, men för otrohet blef skild från honom. Det normandisk-engelska riket omfattade nu hela norra och västra Frankrike intill Pyrenéerna. Icke för ty sågo dock de franska konungarne sin makt småningom ökas. Då det sedan blifvit häfd, att son efter fader obestridt besteg tronen, började konungarne på 1100-talet med större kraft häfda sin ställning mot vasallerna. I synnerhet förstod Filip August (1180-1223) att under Richard lejonhjärtas frånvaro i Palestina och äfven efter hans död inveckla hans oduglige broder Johan utan land i svårigheter, som slötos med att denne förlorade alla besittningar i Frankrike utom det aflägsna Guienne. Filip Augusts sonson Ludvig den helige (1226-1270) hindrades blott af sin ytterliga samvetsgrannhet att göra alldeles slut på Englands välde i Frankrike och höja det senare på tyska rikets bekostnad, men stärkte sin makt i söder genom albigensernas slutliga kufvande. För England åter var (efter 1215) de franska bilandens förlust början till en nationell statsbildning, då den normandiska adeln, som förut stått fientlig och förtryckande mot den anglosachsiska menigheten, nu förenade sig med denna för att mot konungamakten försvara gemensamma fri- och rättigheter. Första frukten häraf var magna charta eller det stora frihetsbrefvet (1216), grunden till hela den engelska författningen, som alltmera utbildade sig till en samverkan mellan konungen och de i parlamentets öfver- och underhus samlade adeln och borgerskapet.
Samtidigt utvecklade sig i södra Europa stadslifvet till en höjd,
Källa: Project Runeberg ·
