Sida 923
Australien.
327
trädesvis till föreställningen såsom de bildande konsterna. Därför kallas också af konstfilosoferna poesien för den högsta konsten.
Poesiens tre arter, som, oaktadt de alla hvila på samma första princip, äro affattade enligt olika kompositionslagar, voro, sade vi, episk poesi eller epik, lyrisk poesi eller lyrik och dramatisk poesi eller dramatik.
Epiken är den af poesiens arter, som i berättelsens form framställer en tilldragelse såsom förfluten. Namnet kommer af det grekiska ordet epos (ord, berättelse).
Ett epos skildrar lugnt och åskådligt, i bestämd, enkel följd en yttre tilldragelse. Det är den diktart, som hos ett folk, hvars konstpoesi är nationellt och normalt utbildad, uppträder först. Ramen för ett epos är vanligen ganska vid; det framställer ofta stora historiska tilldragelser och kan, ehuru det däri bör finnas en sammanhållande enhet, utbreda sig ganska betydligt. Berättelsens gång bör vara lidelsefri och lugn, och det, som utgör dess hufvudmotiv, kan gärna vara inflätadt med bihandlingar. Afvikelser från ämnet äro i ett epos ej ovanliga.
Af epos finns det egentligen två hufvudarter: det antika epos och det moderna epos eller romanen.
Det antika epos är till hela sin anläggning idealistiskt (verklighets-förskönande); dess yttre form är den bundna eller versformen. Redan i österlandet finna vi stora epos, t. ex. de indiska Ramajana och Maha-bharata. Men det land, där den episka diktarten först fick sin karakteristiska utbildning, var det klassiska Hellas, hvars namnkunnige episke skald Homeros blifvit erkänd som alla tiders förnämste epiker.
Efter hans båda stora episka dikter Iliaden och Odysseen har man indelat det antika epos i tvenne grupper, hjältedikten eller det patetiska epos samt det etiska epos. Hjältedikten framställer i enkla drag en hjältes öden och lidanden. Det etiska epos, hvars handling är mera invecklad, är snarare en tidsoch sedemålning. Ju mer vi nalkas den kristna tiden, dess mer får den senare gruppen öfvertaget. Ur den uppstår den sista underafdelningen af det antika epos, den från Alexandria och Sicilien utgångna idyllen, som från början var en direkt skildring af folkets lif i förening med naturen.
Det andra stora hufvudslaget af epos var, sade vi, det moderna epos eller romanen. Romanen är till sin stil mera realistisk (verklighetstrogen); till formen är den vanligen obunden, skrifven på prosa. Till sin komposition följer romanen i det stora hela samma lagar som det klassiska epos utom i det fallet, att dess gång är mindre lugn, att dess handling gärna har större spänning.
Romanen tillhör egentligen den moderna tiden, men dess ursprung ha vi redan att söka under antiken i Aristides' från Miletos sagor, de äventyrsskildringar, som uppstodo efter Alexander den stores tåg, samt
Källa: Project Runeberg ·
