Sida 973
Australien.
377
Det första spår, som är bevaradt, är en dialog mellan tvenne herdar, kallad Mingo Revulgo. Den tillskrifves Rodrigo Cota från Toledo och synes vara affattad 1472. Denna dialog är emellertid blott fröet till ett drama.
Lika litet kan man kalla nästa dramatiska verk, som kommer fram, tragikomedien Cclestina, ett verkligt drama. Den är snarast en dialo-giserad roman och är indelad i 21 akter. Som litterärt verk har den emellertid stor betydelse.
Den första verklige grundläggaren af ett världsligt drama är Juan de la Encina (1468-1534), som förbinder det världsliga dramat med det andliga, samt hans samtida Torres de Naharro, som vidare utbildar den dramatiska intrigen. Bådas dramer tyda alla på en konst i sin barndom, och båda bli utan direkta efterföljare, men de hade slagit in på den väg andra sedan skulle följa.
Under den tid, som nu närmast följer, märker man i den spanska dramatiken ett inflytande från det nyvaknande studiet af antiken så väl i fråga om formen som i valet af ämnen. Detta inflytande gör sig dock aldrig här som i Italien och Frankrike gällande så, att det får någon inverkan på dramats karakter i dess helhet.
Det är den nationella riktning, som, börjad af Encina, fortsattes på landsortens scener i Sevilla och Valencia och hvars främste representant närmst efter honom är Löpe de Rueda, som ger dramat dess prägel. I Löpe de Ruedas spår följa Juan de la Cueva och Cristobal de Virues, båda verksamma i landsorten. Med dem har Spaniens drama nått den utveckling det fått, när Madrid får fasta skådebanor och Löpe de Vega inleder dess klassiska epok.
Ruedas dramer voro endast grofva farser. Men deras betydelse var att hålla dramat kvar på nationellt folklig grund. Juan de la Cueva utvidgade ämnena, och Yirues slutligen fastställde formen.
Dramat, sådant det nu var, kan i korthet kallas katolskt-romantiskt. Det var fylldt af ett rörligt, men brokigt lif, det viktigaste elementet var den fint byggda intrigen; karaktersteckningen var, som hos de flesta romanska folk, enkel och typisk. Men framför allt hade dramat den förtjänsten, att det återgaf folkets eget lif och af speglade dess känslor och begrepp.
I formellt hänseende företer det spanska dramat den egenheten, att man ej strängt kan skilja på komedi och tragedi. De världsliga dramerna kallas i allmänhet komedier, hvilket dock ej hindrar, att de stundom taga ett mycket tragiskt slut. De andliga spelen, ehuru de nu skrifvas af världsliga författare, ha utvecklats till en för Spanien egendomlig form, de s. k. autos, och gruppera sig i två afdelningar, sådana, som gifvas vid jultiden, och sådana, som gifvas vid Kristi lekamens fest.
Källa: Project Runeberg ·
