Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

huru riket skulle styras under konung Sigismunds frånvaro. I denna »förening» intogs bland annat, att regeringen skulle låta sig vara angeläget att främja allt, som kunde vara till gagn för konungen och undersåtarne, och särskildt att vidmakthålla »den rätta kristliga religionen efter den augsburgska bekännelsen».

För att inlösa det sistnämnda löftet utfärdade hertigen och rådet kallelse till biskoparne och ledamöterna i domkapitlen att jämte prostar och några präster från hvart härad infinna sig i Uppsala den 25 februari 1593. Där skulle man öfverlägga och besluta om lära och gudstjänstliga handlingar m. m. Karl genomdref därjämte, att äfven rådsherrarne och adeln skulle vara tillstädes. Sannolikt voro ock köpstadsmän från Stockholm och Uppsala närvarande på mötet. I öfverläggningarna deltogo dock inga andra än prästerskapets medlemmar och rådsherrarne.

Den 1 mars öppnades mötet högtidligt af riksdrotsen i spetsen för rådet. Han förklarade öppet, att ändamålet med mötet var att uppsätta en trosbekännelse, som kunde föreläggas konung Sigismund till godkännande.

Dagen därpå skreds till val af ordförande. De flesta rösterna tillföllo professorn i Uppsala Nikolaus Botniensis, hvilken under striden om konung Johans gudstjänstordning visat sig som en frimodig troskämpe.

Öfverläggningarna togo sin början den 3 mars. Redan andra dagen därefter kom man enhälligt öfverens om att erkänna den heliga skrift som enda rättesnöret för människans tro samt de tre symbola — det apostoliska, det nicenska och det atanasianska — jämte den augsburgska bekännelsen såsom rätta uttryck för skriftens innehåll. När detta var beslutadt, uppstod biskop Petrus Jonæ i Strängnäs och frågade de närvarande: »Ären I beredda att stå fast vid denna lära, äfven om det behagar Gud att låta eder lida därför?» Alla reste sig upp och svarade med en mun: »Ja, vi vilja för denna lära våga allt, hvad vi äga i denna värld, både gods och lif.» Då utropade ordföranden: »Nu är Sverige blifvet en man, och alla hafva vi en Gud.» Detta skedde den 5 mars 1593.