Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

slotten å ny o utländska fogdar, ja, han gick till och med så långt, att han själf på sin återfärd till Danmark plundrade sina egna undersåtar. Resningen utbröt därför å nyo, och kring Engelbrekt flockade sig åter allmogen. Herrarne å sin sida skyndade att välja den högättade ädlingen Karl Knutsson Bonde till rikshöfvitsman men måste af fruktan för allmogen tillfoga den bestämmelsen till valet, att denne skulle med Engelbrekt dela makten, så att den senare skulle åter öfvertaga ledningen af befrielseverket. Ehuru Engelbrekt kunde haft anledning att känna sig kränkt öfver att så tillbakasättas, visade sig dock hans ädla sinnelag däruti, att han satte fäderneslandets väl högre än sin egen fördel. Han samlade således å nyo sina skaror, genomtågade södra delen af landet, återtog slotten från de nya fogdarne och bortdref danskarne samt intog till och med Bleking och Halland. Därefter begaf han sig till Västergötland för att bemäktiga sig det fasta slottet Axevalla. Men här var gränsen satt för hans verksamhet. Han insjuknade och måste begifva sig till sitt hem på Örebro slott.

Knappt hade han anländt hit, förrän han af rådet kallades att infinna sig i Stockholm, och ehuru mycket sjuk och svag redde han sig att lyda kallelsen. För att göra resan aå bekväm som möjligt beslutade han att färdas i båt öfver Hjälmaren och Mälaren, under det hans följe till häst skulle taga den vanliga vägen. Med hustru och barn begaf han sig åstad, och de anlände mot aftonen till en liten holme utanför slottet Gröksholm. Här lade de i land för att tillbringa natten samt upptände en eld mot nattkylan. Då nalkades från land en båt, som styrde sin färd mot holmen. Engelbrekt trodde, att den var utsänd från det närbelägna Gröksholm, där riksrådet Bengt Stensson bodde, med hvilken Engelbrekt nyss slutit förlikning efter en dem emellan förd tvist. Han gick själf stödd på en krycka till stranden för att taga emot de ankommande, i tanke att de möjligen komme med en inbjudning till slottet.

Båten landade, och ur densamma steg Bengt Stenssons son Måns. Med upplyft yxa rusade han mot den värnlöse Engelbrekt och sporde med häftighet: »Kan jag icke