Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

därför ock det andliga ståndet. Hela det öfriga folkets medlemmar sammanfattades under benämningen lekmän. De andliga erhöllo i Sverige liksom i andra land åtskilliga förmåner och företrädesrättigheter. Främst bland dessa var friheten från skatt för all egendom, som innehades af prästerskapet och kyrkorna, hvilken frihet kallades det andliga frälset. Prästerskapet och kyrkan hade äfven rätt att uppbära skatt af allmänheten, nämligen tionden, hvilken utgjorde tiondedelen af den af kastning, som jordbruket lämnade. Vidare fritogos de andliga från att dömas af världsliga domstolar och tillätos att vid rättegångar svara inför biskopar och domkapitel. De gjorde till och med anspråk på att lyda blott sin egen lag och att ej behöfva aflägga trohetsed till konungen. Genom bestämmelsen, att prästerna ej finge gifta sig och lefva familj elif, fullbordades omsider deras afskiljande från folket och det världsliga samhället. Utvecklingen af det andliga ståndet och den kyrkliga sam-fundsbyggnaden i Sverige ägde rum före midten af 1200-talet.

För gudstjänstens behof uppfördes kyrkobyggnader, först enklare af trä, sedan i de flesta orter varaktigare af sten. I synnerhet vid biskopssätena byggdes dyrbara och konstnärligt utförda kyrkor med utsirade portaler, vackra pelare och höga hvalf samt försågos med en rikedom af bilder och målningar. Gudstjänsten firades med stor prakt och högtidlighet och bestod hufvudsakligen af böner och sånger, som utfördes på det latinska språket och åhördes af församlingen i stående eller knäböjande ställning. Prästerna, som voro klädda i praktfulla dräkter, förrättade den hufvudsakliga delen af gudstjänsten i den öfversta delen af kyrkan, koret, där det förnämsta altaret hade sin plats, och där dyrbara och konstrikt arbetade altarprydnader, kyrkkärl, kors och helgonskrin funnos.

Till det andliga ståndet hörde ock män och kvinnor, som för att kunna ägna hela sitt lif åt Guds dyrkan och tjänst dragit sig från världen och bildade med liktänkande särskilda föreningar, munk- eller nunneordnar, och bodde i s. k. kloster. Medlemmarne af en dylik orden förpliktade sig att lefva ogifta, visa lydnad för klostrets öfverhufvud„