Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

framkallade ett stormigt uppträde, som dock slutade med att adeln gaf sitt bifall till att räfst anställdes med förmyndarne. De ofrälse stånden instämde med adeln, och, sedan ståndens beslut meddelats konungen, tillsattes en nämnd, som skulle rannsaka öfver förmyndarnes förvaltning. Därpå förekom frågan om reduktionen. De ofrälse stånden blefvo snart eniga om sitt beslut och uppsatte en skrifvelse till konungen, i hvilken de kraftigt påyrkade, att de kronan afhända godsen skulle återtagas. Bland adeln åter voro meningarna mycket delade, i det högadeln, som hade de största förläningarna, gjorde starkt motstånd, under det lågadeln ställde sig på de ofrälse ståndens sida. Slutligen nödgades högadeln foga sig efter de öfriga ståndens önskan och öfverlämna sig åt konungens nåd. Därpå uppsattes riksdagsbeslutet, som rörande reduktionen innehöll, att alla grefskap och friherrskap samt öfriga förläningar, som gåfvo mer än 600 daler i årlig ränta, skulle indragas till kronan. Därmed var högadelns öfvermakt bruten i Sverige.

Reduktionen utfördes utan dröjsmål och med oblidkelig stränghet. Femton grefskap och tjugosex friherrskap indrogos i rask följd. Äfven öfriga gods, som afhändts kronan, återtogos intill den gräns, som riksdagen beslutat. Räfsten med förmyndarne blef ganska sträng. Per Brahes arfvingar måste t. ex. erlägga nära en half million daler, hvarigenom de miste en god del af sina rikedomar. Mest lidande blef Magnus Gabriel De la Gardie. Hans lösa egendom åtgick vid förmyndarräfsten, och hans vidsträckta jordagods hemföllo under reduktionen. Han fick emellertid behålla Venngarns gård i Uppland samt för sin gemåls räkning nyttja Höjentorps kungsgård. Reduktionen, som enligt 1680 års beslut var grundad på rättvisa och billighet, blef under sin fortgång hård och skoningslös, i synnerhet sedan det vid en ny riksdag, 1682, beslutats, att den skulle utsträckas äfven till de mindre godsen. Konungen själf ledde och öfvervakade alla räfster. Bland de män, som biträdde honom härvid, fanns ingen så nitisk och driftig som Jakob Gyllenborg. Han dref kronans anspråk ytterst långt och blef genom det stora inflytande, han ägde, orsaken till att många hårda