Sida 694
263. Föreningen med Norge efter H. L. Forssell m. fl. (IV)
kunde påräkna hjälp af sin mäktige bundsförvant Napoleon, måste deras konung snart uppgifva tanken på motstånd och ingå på Karl Johans fordringar. Fred slöts i Kiel 1814. Därigenom afsade sig Danmarks konung till förmån för Sveriges konung sina anspråk på Norge, hvilket skulle »utgöra ett konungarike, förenadt med Sverige».
3.
När norrmännen sporde, att deras land blifvit afträdt till Sverige, vägrade de att gå in på öfverenskommelsen, enär den var afslutad utan deras samtycke. De sammanträdde på Eidsvold till ett storting (riksdag) och antogo den 17 maj 1814 en fri statsförfattning, den så kallade eidsvoldskonstitutionen, samt väpnade sig för att värna sitt oberoende och sin nyvunna frihet.
Men kronprinsen Karl J ohan var ej sinnad att låta den af honom åsyftade föreningen mellan Sverige och Norge blifva om intet. En svensk här sammandrogs vid Norges gränser och belägrade Fredriksstad, under det att fredliga underhandlingar tillika öppnades. Dessa ledde slutligen efter Fredriksstads fall därhän, att den nyvalde norske konungen genom stilleståndsfördraget i Moss den 14 augusti 1814 afsade sig Norges krona, och att Sveriges konung lofvade att med norska stortinget vidare underhandla om Norges förening med Sverige samt att vid denna förenings ingående antaga eidsvoldskonstitutionen såsom Norges grundlag.
Kort därefter började dessa underhandlingar mellan svenska ombud och Norges storting. Därunder företogos de ändringar i Norges grundlag, som af den blifvande föreningen gjordes nödvändiga, och slutligen valdes den 4 november 1814 Sveriges konung, Karl den trettonde, af det norska stortinget enhälligt till Norges konung. Karl den trettonde besvor därefter skriftligen den norska grundlagen, och därmed voro Sveriges och Norges riken förenade under samme konung.
Aret därpå befästes denna förening yttermera genom en af bägge rikenas riksförsamlingar antagen så kallad riksakt,
Källa: Project Runeberg ·
