Sida 745
287. *Hvi suckar det så tungt uti skogen? af B. E. Malmström
Men, huru länge pilten i sina drömmar satt, allt mörkare blef lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod och vilse gick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’:
»Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky och kastar silfvertäcket öfver jorden, och skuggorna förskräckta till bergens fotter fly, och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk, och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed och tänkte uppå mången gammal sägen; och himmelns stjärnor skredo, och natten led och led, men ej så träffade han rätta vägen.
»I blida stjärnor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg, och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små älfvors tjäll. Med vingesnabba steg han midt i deras lätta ring sig ställde.
»O, I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Och liten älfvadrottning med fagra läppar log och smekte liten pilt på röda kinden.
»Gråt icke, vackre gosse, fastän du vilse drog, fastän du blef så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxen stig, och torka dina tårar, så skall jag säga dig, hvem suckade så tungt uti skogen.
Källa: Project Runeberg ·
