Sida 789
318. En färd på Sognfjällen efter Oskar Fredrik
kanta Bäfverälf uppkväller för att småningom och genom många besvärligheter hinna Västerhafvets strand.
Solens klaraste middagsstrålar leka just i detta ögonblick på isfältets skimrande yta. Nu blixtrar denna såsom ett smycke af de dyrbaraste diamanter; nu är den klart genomskinlig som den renaste kristall; nu åter skiftar den i grönt och blått som de skönaste akvamariner och safirer, och alla dessa olika färgskiftningar växla på mångfaldigt sätt genom snabbt förbijagande skyars skuggspel.
Ofvanom jökeln reser sig ett mäktigt fjäll. Det kan betraktas» såsom en fristående förpost för den bergsträckning, som bildar högsta delen af Jotun- eller Sognfjällen. Dess väggar synas delvis täckta med mjällhvit snö, delvis teckna de sig mörkt skuggade, ja, nästan svarta, hvilket tager sig tämligen hemskt ut mot den kallt ljusgröna färgton, som luften alltid antager i närheten af den ständiga snön.
Bergets spetsar med en höjd öfver hafvet af femton hundra till två tusen fem hundra meter äro branta och taggiga; snödimman tyckes liksom haka sig fast vid dessa, och, då ett svagt luftdrag sträfvar att bortföra de lätta skyarna, hvirfla de sig uppåt, och man får en icke så otrogen efter-härmning af halfutslocknade, rykande vulkaner.
Framför oss till höger finna vi oöfverskådliga snöfält och höjder, och ändå säger man oss, att detta år är snömassan ovanligt liten på fjällen. Länge sedan hafva vi lämnat den sista dvärgbjörken bakom och under oss. Nu nalkas vi snögränsen, vi hinna den, vi hoppa af våra hästar för att kasta snöboll. Det är den 15 augusti. Luften af-kyles hastigt. Den liknar närmast en af dessa klara och kalla vårmorgnar i Stockholm, då nordan blåser; men den har likväl något vida mer uppfriskande och är alldeles befriad från den obehagliga, råa skärpa, som alstrar frossor och andra sjukdomar. Här vet man ju knappt, hvad sjukdom vill säga; här känner man tvärt om hälsan vara bofast, man insuper den i hvartenda andedrag.
Vid vägen låg en liten stenkoja, förfallen, öde och föga inbjudande. Likväl är den en välsignad tillflyktsort för resande, som mötas af yrväder eller svåra stormar, och icke
Källa: Project Runeberg ·
