Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

öfvermodiga i tygeln, skipade åt kvar och en rätt ej vikande på högra sidan för gnnst eller gåfvor och ej på den vänstra för hat eller räddhåga. Han var ock bönderna så kär, att de själfmant bjödo honom penningar, men han svarade dem: »Jag har nog af mitt, behållen I edert, ty I knnnen i framtiden behöfva det!» I sitt enskilda lif ådagalade han fromhet och allvar. Han ödmjnkade sig för Gud, var tålig i motgången, gjorde väl mot nödlidande och var enligt de frommas sed på den tiden sträng i sitt lefnadssätt, så att han bar hårduk närmast kroppen och fastade alla helgdagar.

På denna tid ansågs det som ett Gud välbehagligt verk att tvinga hedniska folk till antagandet af kristendomen. Krigiska företag, som anställdes för sådant ändamål, kallades korståg, emedan deltagarne plägade på sina kläder fästa ett kors af tyg. Midt emot Sverige på andra sidan om Östersjön bodde ett hedniskt folk, finnarne, som ofta tillfogat svenskarne skada genom plundringar och härjningar. Erik beslutade att företaga ett korståg mot detta folk för att tvinga det att öfvergifva hedendomen och för att lägga det under svenskt herradöme. Han samlade en här och drog på en flotta öfver till Finland. Då finnarne kommo emot honom, bjöd han dem att antaga den kristna tron och underkasta sig svenskt välde, och, då de vägrade, brukade han vapenmakt mot de motsträfviga och kufvade dem. Efter segern fällde han ymniga tårar, och, då man frågade honom, hvarför han grät i stället för att glädja sig öfver fiendernas nederlag, svarade han: »Jag sörjer öfver så många själars förtappelse, som kunnat få evigt lif, om de anammat tron.» Konungen ordnade nu svensk styrelse i landet samt tillsatte lärare att förkunna ordet och förestå gudstjänsten. Sedan återvände han till Sverige.

Icke långt därefter föll Erik offer för ett nedrigt dåd. En dansk prins, Magnus Henriksson, som ansåg sig äga anspråk på den svenska tronen, öfverföll Erik. Då underrättelsen kom, att fienderna voro i antågande, åhörde konungen gudstjänsten i Uppsala kyrka. Budbäraren rådde honom att skyndsamt samla sina män till försvar eller fly, men han ville icke af bry ta gudstjänsten. När mässan var slut