Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

Under gästabudsdagarna höll konungen ofta rådplägningar med ärkebiskop Gustaf Trolle, Didrik Slagheck m. fl. Frukten af dessa öfverläggningar visade sig redan den 7 november. Åtskilliga ädlingar, andliga och borgare äfven-som några kvinnor kallades då att vid middagstiden infinna sig i kungliga slottets stora sal. Dit inkom konungen och satte sig i sitt högsäte. Till honom framträdde nu ärkebiskopen och begärde, att han, herr Jakob Ulfsson, biskop Otto och ännu flera andra måtte få upprättelse för allt, som de lidit. Han påminde konungen om den ed att värna kyrkan, som han svurit. Därefter lät han uppläsa några klagopunkter, som han affattat skriftligt. Han fordrade en stor penningersättning för sig och herr Jakob samt begärde, att alla de personer, mot hvilka han framställt anklagelser, skulle hållas i fängelse, till dess dom blifvit fälld öfver dem. Konungen skulle få lön af Gud och pris af hela kristenheten för det straff, som han läte öfvergå dessa kättare. Likaledes upplästes det bannlysningsbref, som utfärdats mot herr Sten Sture och hans hjälpare. När ärkebiskopen slutat, sporde konungen, om han önskade förlikning eller lagens hela stränghet. Han äskade då det senare.

De uppkallade voro slagna med skräck. Den, som först fann sig, var Kristina Gyllenstierna. Hon trädde fram och förklarade, att det, som blifvit gjordt mot ärkebiskopen, blifvit beslutadt på ett allmänt riksmöte. Såsom stöd för sitt påstående framlämnade hon det bref, hvari mötets beslut var upptecknadt. Skulle straff utkräfvas, måste hela riket straffas och ej några enskilda personer. Brefvet lästes upp. Därefter började konungen förhöra så många af brefvets undertecknare, som voro närvarande. Först förhördes biskop Brask. Han hänvisade till den papperslapp, som han hade inneslutit i sigillvaxet. På denna stod skrif-vet: »Härtill är jag nödd och tvungen.» Detta skulle bevisa, att han ej gillat beslutet. Sedan förhördes de öfriga. Hvar och en sökte framställa sin sak i så god dager som möjligt. Konungen gick emellertid ut, men rannsakningen fortsattes, till dess det blef nödigt att taga in ljus. Slutligen kommo ett par herrar in i salen med vakt och förde bort de an-