Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

klagade och kastade dem i fångtornet eller andra rum. En del präster, hland dem biskop Brask, fördes in i ett trångt rum, där de fingo tillbringa natten. Dessa präster upphämtades dagen därefter klockan nio till slottets stora sal. Dit hade några andra präster blifvit kallade. Bland dessa voro ärkebiskopen och biskop Otto. De församlade prästerna skulle ntgöra en andlig domstol. Biskop Jöns Beldenak förde ordet. På hans fråga förklarades slutligen, att de, som föregående dag blifvit anklagade, voro kättare. Därefter återfördes de svenska prästerna till sitt förra rum, där de fingo äta middag.

Knappt var detta gjordt, förrän en person kom in-springande till dem och berättade, att biskoparne i Skara och Strängnäs fördes ut ur slottet. Biskop Jöns Beldenak lugnade dem. Han sade, att konungen icke kunde tillåta sig något ondt mot sådana män; man borde icke sätta tro till sådant skvaller. Men en annan kom och därpå en tredje, som sade, att biskoparne nu skulle aflifvas. De närvarande skyndade ut ur rummet för att göra konungen föreställningar. Då mötte dem Didrik Slagheck, som bad dem akta sig för samma öde. Modlösa och gråtande vände de åter till sitt rum.

Så gick det den dagen till i slottet. I staden rådde oro och sorg. Tidigt på morgonen tillkännagafs under trumpetskall, att ingen fick gå ut, förrän ny signal hade gifvits. Middagstiden uppställdes vakt mellan slottet och Stortorget, och fångarne leddes dit. Ett danskt riksråd uppträdde och bad ingen förfäras. De, som nu skulle aflifvas, hade förbrutit sig mot kyrkan. Ärkebiskopen hade tre gånger på sina knän bedt konungen, att de skulle straffas. Biskop Vincentius svarade, att det icke vore sant, att de förbrutit sig mot kyrkan. Han fordrade rannsakning och laglig dom samt tilläde, att Gud skulle straffa detta öfvervåld och tyranni. Ett par andra fångar instämde häri, men det hjälpte icke. Därefter afrättades ej mindre än 82 personer, a± hvilka flera voro bland rikets och särskildt Stockholms framstående män. Ännu flera offer skulle hafva fallit, om icke Sören Norby hade gifvit skydd åt många, som anropat honom därom. Äfven under de närmaste dagarna fortsattes