Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

voro något blandade om hvarandra, voro indelade i smärre, lättrörliga afdelningar. Framför första linjen stod ett talrikt artilleri. Andra linjen anfördes af Kniphausen. I daggryningen höll svenska hären morgonbön, hvarvid Luthers psalm: »Vår Gud är oss en väldig borg» uppstämdes. En kammarjunkare i konungens omgifning bad honom, att han skulle taga på sig ett harnesk, men han vägrade det, emedan en kula, som satt kvar i axeln sedan striden vid Dirschau, hindrade honom att fritt röra sig, när han var klädd i järnrustning. Då kammarjunkaren upprepade sin anhållan, svarade konungen: »Gud är mitt harnesk.» Därpå klädde han sig i älghudskyller och grå öfverrock, bestämde till svensk lösen: »Gud med oss!» samt till igenkänningstecken grönt skärp och grön bindel. Sedan allt var i ordning, satte sig konungen upp på en hvit springare, mönstrade hären och höll därvid ett kort uppmuntringstal på svenska till de svenska och på tyska till de tyska trupperna. Öfver allt mottogs han med jubel. Då han vände åter till den högra flygeln och red förbi det blå regementet, ropade han: »I dag, gossar, skola vi segra och göra slut på alla våra besvär.» Soldaterna svarade med dånande bifall: »Ja, ja!» Men plötsligt tystnade soldaternas jubel, och ett utrop af oro flög ofrivilligt öfver deras läppar. Konungens häst hade snafvat, hvilket i deras ögon förebådade olycka. Men Gustaf Adolf ryckte upp hästen med tyglarna och fortsatte sin väg vänligt hälsande åt alla håll och öfver allt mottagen med glädjerop. Sedan han kommit tillbaka till högra flygeln, besteg han samma bruna springare, som han ridit i slaget vid Breitenfeld.

Gustaf Adolf ville börja striden så snart som möjligt, på det Pappenheim ej måtte hinna tillbaka, innan den var afgjord. Men, ehuru allt var färdigt till strid, måste han dröja med anfallet, ty dimman, som låg öfver fältet, blef allt tätare, så att soldaterna knappt kunde se sina närmaste grannar. Då tog konungen upp psalmen: »Förfäras ej, du lilla hop!» De soldater, som stodo närmast, stämde in i sången, därefter deltogo flera och flera däruti, allt eftersom de ur töcknet fingo höra sina kamraters sång, och slutligen