Tillbaka Read Runeberg

Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

Originalsida 605
Originalsida 605
Originalsida 604
Originalsida 605
604–605

Sida 605

243. Tåget öfver Bälten efter F. F. Carlson (III)

ihop händerna och utropade: »Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god svenska.» Därpå satte han sig genast i sin vagn och reste till Nyborg, hvarest Yrangel hade sitt kvarter. Här hölls om natten en märklig öfverläggning om det beslut, som skulle tagas. Riksamiralen Yrangel och grefve Ulfeldt, med hvilka konungen rådgjorde, af-styrkte honom båda från företaget. De ansågo faran därvid vara alltför stor. Yädret hade åter flera dagar varit ljumt och regnaktigt. Isen vore för svag. Om en storm blåste upp, kunde konungen med hela sin här förgås. Nära öfvertygad af deras skäl upplöste konungen öfverläggningen för att gå till hvila.

Men i ensamheten vaknade åter hans förra tankar. Han efterskickade Dahlberg, genomgick ännu en gång med honom alla omständigheter, som voro att öfverväga, och befallde honom slutligen på sitt samvete säga, om han trodde, att hären kunde gå öfver, och ville därtill råda. Dahlbergs svar lydde, att han med sitt hufvud ville ansvara för att han, om kölden fortfore, skulle föra konungen öfver, om han ock hade med sig tre hundra tusen man, »Nå väl», utbrast konungen, »I skolen ock så göra, och jag vill i Herrens namn gå på.»

Grenast sändes befallning, att hela rytteriet skulle sitta upp och möta konungen i Svendborg. Själf bröt konungen upp fram på morgonen med två regementen. En stark tövind började blåsa. Under vägen skickade konungen framför sig den ena skaran efter den andra för att undersöka isen. Om aftonen kom han i god tid till Svendborg, där rytteriets hufvudstyrka var samlad, och snart åter-kommo de utskickade med goda underrättelser.

Utan att förlora ett ögonblick lät konungen blåsa till uppbrott och gick samma natt öfver till Langeland. »Det var», säger ett åsyna vittne, »någonting förskräckligt att om natten tåga öfver detta tillfrusna haf, hvarest hästtrampet hade tinat upp snön, så att vattnet stod högt på isen och man hvart ögonblick måste frukta att på något ställe finna hafvet öppet.» Den 6 februari, när dagen rann upp, voro svenskarne på Langeland

Källa: Project Runeberg ·