Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

Efter detta stordåd drog sig John Ericsson å ny o tillbaka i sin afskildhet från den yttre världen, men oaflåtligt arbetade han till lifvets slut i vetenskapens och uppfinningarnas tjänst. Här är icke tillfälle att ens uppräkna alla de olika områden, inom hvilka han uppfunnit nytt eller förbättrat gammalt. Men ett må sägas, att icke hade han uträttat, hvad han gjort, om han icke hade varit för alla en lysande förebild i uthållighet och flit. Den tidiga morgonsolen och den sena kvällslampan funno honom ännu i lefnadens sista dagar vid ritbordet. När han blef trött, kastade han sig utan vidare på ett bord med en tjock bok eller en pall till hufvudkudde. Där njöt han en stunds slummer, innan hans hand å nyo grep till passare och ritstift.

I sitt lefnadssätt var han ytterligt enkel. Hans dryck var under de senaste trettio åren endast vatten. Han yttrade en gång, att han ej med en enda dollar ville bidraga till en aå sedefördärfvande handtering som försäljning af starka drycker. Hvarje morgon tog han sig gymnastik. Grönsaker, bröd och något kött voro hans föda. Det var i alla afseenden ett slags fältlif, som väl anstod en arbetets hjälte under strider i fredens värf.

Oegennytta var ett af Ericssons framstående karaktärsdrag. Han var icke rik trots sina värderika uppfinningar. Af amerikanska staten betingade han sig ett mycket måttligt arfvode. Till sitt gamla fosterland sände han vid olika tillfällen frikostiga gåfvor. Sverige älskade han med oför-svägad tillgifvenhet ända in i döden. Sextiotre års frånvaro hade icke minskat hans förmåga att tala svenska. Yid ett tillfälle skref han: »Allt, hvad jag har, alla mina krafter och allt, hvad jag äger, står till fosterlandets tjänst. . . Samma stund, som krig förklaras af eller mot Sverige, återvänder jag hem för att med lif, förmögenhet och krafter bidraga till fosterlandets försvar.»

Utan ålderns vanliga aftyning afled den store svensken i New York den 8 mars 1889. »Hvilan är ljuf. ljufligare, än ord kunna uttala», hviskade den outtröttlige arbetaren, när dödsbudet nalkades.