Sida 104
77. Lekar
försökte sedan att antingen rycka tåget från sin motståndare eller draga honom till sig. Häraf har uppkommit ordspråket: »Det är vanskligt att draga rep med en stark.»
Många af de gamla nordboarne voro ofta ute på resor. På sina snabba skepp seglade de omkring på hafven eller foro öfver dem till främmande land. Ej sällan råkade de därunder i sjönöd. Däraf kom, att de flesta lärde simma. En god simmare var den, som ej endast kunde simma långa sträckor utan äfven länge hålla sig under vattnet. Man öfvade sig att simma så väl afklädd som med kläderna på samt att dyka långt.
Hoppning var äfven en omtyckt öfning. De täflande hoppade ned från höjder, sprungo öfver grafvar och åar, skuttade öfver hästar m. m. Stor skicklighet vunno ock många i hoppning. Vid täflingslekarna brukade gossar och unga män äfven öfva sig i att klättra uppför branta klippor och berg.
Af alla kroppsöfningar var ingen sedvanligare och mer omtyckt af ungdomen än brottandet. Däri öfvade sig flitigt gossar och ynglingar och blefvo därigenom viga och smidiga. Man hade sätt att brottas, då styrkan afgjorde utgången, men äfven andra sätt, då segern vanns af den smidigaste och vigaste eller af den, som bäst förstod sig på att använda list och beräkning.
Genom dessa lekar, som ofta anställdes så väl i hemmet som vid samkvämen, växte forntidens ynglingar upp till friska, kraftiga, hurtiga och djärfva män, hvilka man har liknat vid en »ekskog i stormen».
2.
Äfven under medeltiden gingo gossarnes och ynglingarnes lekar vanligen ut på öfning i kraft och manlig idrott. Att simma och löpa kapp, att gå på islägg, att brottas, att lyfta tyngder och skjuta med pilar var också under denna tid sedvanliga lekar. Därtill kommo de krigiska öfningar, hvarmed riddarne och högättade unga män sysselsatte sig för att vinna färdighet i vapnens bruk. Den förnämsta af dessa lekar var tornerspelet. Därvid tillgick på följande sätt.
Källa: Project Runeberg ·
