Sida 55
49. Det okända härliga landet efter R. Gustafsson
Knappt hade Harald satt sig på svanen, förrän den flög högt upp i luften med honom. »Slå dina armar om min hals, och se dig noga omkring, ty nu flyger jag så lågt, att du må kunna se allt skönt, som vi fara förbi», sade svanen. Harald såg böljande åkerfält, som mången gång voro så vidsträckta, att man näppeligen kunde se från deras ena ände till den andra. Här och där utbredde sig lummiga bokskogar, och ståtliga herrgårdar, omkransade af blomstrande trädgårdar, skymtade fram. Hvart han såg, stack en kyrkspira upp mot skyn, och vackra gårdar lågo strödda på fälten.
Snart förändrades taflan. Svanen måste flyga högre, ty nu höjde sig landet. Mager och ofruktbar syntes den steniga marken. Vackra trakter mötte dock Haralds ögon. Mörka furuskogar susade där nere, och i dalkjusorna slingrade klara åar, som ibland brusade i strida forsar mellan klippiga stränder och ibland bredde ut sig till små sjöar med ljusgröna björkar kring stränderna. Och åter sågo de stora
Källa: Project Runeberg ·
