Sida 332
168. Åreskutan efter N. J. Andersson (III)
högre och renare än där nere i låglandet. Men, ju högre man stiger, dess mer krymper björken tillsamman, till dess den, knotig och vresig genom det oblida klimatet, slutligen tvingas att stanna nere vid marken och som en liten stackars krympling lämna herraväldet åt de videbuskar, som här börja frodas i stora, hopträngda massor.
Källa: Project Runeberg ·

































































































