Sida 267
139. Karlsborg efter C. Bratt (III)
uppåt. På båda sidor om den är skog, som stänger utsikten åt alla håll. Om en stund komma vi till ett ställe, där den viker af åt höger. Skogen upphör. Vi gå förbi ett litet torp. Omedelbart därefter äro vi uppe på bergets topp.
Under uppstigandet har jag märkt, att du gärna ville få en öfverblick öfver nejden omkring dig, men det har ej lyckats dig. Men se dig nu omkring! Du är förvånad, och jag undrar ej däröfver, ty vackert är det här. Under oss ligger den sjö, hvars strand vi nyss lämnade. Kransad af den mörka skogen och skuggad af det höga berget ligger den där nere så djupblå, nästan svart och ändå så klar, så genomskinlig. Strax bortom sjön utsträcker sig i en vid halfcirkel ett i många uddar sönderskuret näs, på hvilket skogar och fält omväxla i brokigt virrvarr. Ännu längre bort utbreder sig ett långt, smalt vatten, från hvars andra strand ett leende och färgrikt landskap lyser emot oss i aftonsolens glans.
Nu skall du få veta, hvar du är, om du ej redan gissat det. Du är på toppen af Vaberget. Sjön under dina fötter är Bottensjön. Det stora, ljusa vattnet bortom näset är den klara, oroliga Vättern, och landet på andra sidan är den bördiga Östgötaslätten. Där ser du till vänster inloppet till det idoga Motala, till höger det täcka Omberg; midt öfver hägrar liksom buret af skyn det gamla, minnesrika slottet i Vadstena, och här nere på näset har du Karlsborg. Bakom dig ser du ännu liksom ett band af vatten — Kyrksjön, Moss-sjön, Grellsjön och Viken. På andra sidan om detta reser sig höjd bakom höjd i dunklare färgton, ju längre ögat når.
»Ja, yngling, här från denna strand du ser ett stycke af det land, som fosterland du kallar. Skönt som vid Vätterns stränder här det är kring Mälar’ns tusen skär, där Sundets bölja svallar, där sig i skum Trollhättan klär. Och, stod du nu långt upp i nord, du såg en lika härlig jord
Källa: Project Runeberg ·
