Läsebok för folkskolan: Afdelning 1 och 2

Vargarna ströfva vida omkring. Om dagarna hålla de sig vanligen dolda i den otillgängligaste delen af skogen, oftast i ett busksnår eller på någon skogig holme i ett kärr eller en mosse. I skymningen eller om natten äro de i rörelse för att uppsöka föda. Om vintern samla sig vargarna ofta i flockar. Dessa utföra alla sina företag för gemensam räkning, understödja hvarandra, när de jaga efter byte, och kalla hvarandra till hjälp genom tjut. De företaga långa vandringståg, hvilka ofta äro ganska regelbundna, så att de följa ungefär samma stråk. Icke sällan, i synnerhet om vintern vid djup snö, går hela flocken i en enda rad, och den efterföljande trampar så noga i den föregåendes spår, att det ser ut, som hade blott en enda varg gått fram.

Vargen är näst björnen det största och starkaste rof-djuret i Europa. Han anställer i allmänhet vida större förödelse än denna. Han är så stark, att han utan möda springer med ett får i gapet. Han är dyster och frånstötande, har skarp hörsel och syn samt därjämte ett fint väderkorn. I allmänhet är han feg och lättskrämd, men, när han drifves af hunger, blir han ganska djärf. Det har händt, att hungrande vargflockar angripit till och med hästen för släden. Men ytterst sällan har man exempel på att han anfallit människan. Han är mycket slug och, i synnerhet då han plågas af hunger, mycket rofgirig. Under kalla vintrar, då flera vargar slå sig tillsamman, döda de ofta med glupskhet allt lefvande, som kommer i deras väg. Vargen kan med skäl anses såsom ett af de mest skadliga rofdjuren. Han beröfvar skogarna en stor mängd af deras yppersta villebråd och anställer betydliga härjningar bland landtmännens boskapshjordar och öfriga tamdjur. Såsom bevis på vargens glupskhet kan nämnas, att, då han ansättes af hunger, den starkare vargen angriper och uppäter den svagare eller sårade kamraten, och att han då icke heller skonar andra rofdjur. Bäfven uppsöker han, hvar han kan. Med hunden lefver han i en afgjord fiendskap, och, hvarhelst dessa djur träffa hvarandra, kämpa de på lif och död. Icke en gång björnen och lon gå säkra för en skara hungriga vargar, och de förra måste vid dylika anfall ofta duka under.