Läsebok för folkskolan: Afdelning 1 och 2

hänga en gryta öfver elden och fylla henne med snö. Trä-slefven, hvarmed snön östes i grytan, fick stå kvar däri. Så snart snön började smälta, begynte äfven slefven, som om och om igen fylldes med snö och vatten, att vandra, laget omkring. Alla voro nämligen törstiga, och drickandet ville aldrig taga slut. Under tiden hade ett försvarligt stycke renkött blifvit lagdt nära elden för att tina upp så mycket, att det kunde styckas.

Lapparne togo nu af sig sina våta plagg och hängde upp dem i tältet för att torkas. Belåtenhet och förnöjelse lyste ur allas ögon, och muntert glam flödade från allas läppar. Man talade om dagens mödor och om händelserna vid sista tinget; Lustiga infall, ordlekar och gåtor aflöste h var andra. Man skrattade själf och narrade de öfriga att skratta. Lapparne funno det synbarligen högst trefligt i detta tält. Det var dock så litet, att man ej kunde sträcka ut benen utan måste hålla dem uppdragna och i kors, för att de ej skulle svedas af elden. Förnöjd och lycklig utropade än den ene och än den andre: »Gud ske lof för ett varmt och godt hus!» och såg sig därvid omkring i tältet med synnerligt välbehag, medan jag däremot var nära att förgås af rök samt af hetta framtill och köld bakifrån.

Köttstycket, som lagts framför elden, hade omsider upp-tinat så mycket, att det kunde huggas sönder. Den, som skulle stycka det, reste sig på knä, men, för att han skulle kunna intaga denna ställning, måste de öfriga maka undan sina ben och allt annat, som var i vägen. Den knäböjande tog nu köttet i ena handen, och med den andra lyfte han yxan högt i vädret. I stor hast måste nu ett större rum beredas, innan han kunde börja huggningen utan fara för de andra. I det trånga, öfverfulla tältet kommo därför alla i rörelse och nödsakades att nästan lägga sig öfver hvarandra. Detta gaf åter anledning till lustiga infall och skratt. Kötthuggaren lät nu yxan falla. Behöfde han använda mer än ett hugg för att frånskilja ett stycke, blef han utskrattad. Detta förmådde dock ej störa hans högtidliga allvar. Först då han kastade sista stycket i grytan, visade sig ett leende på-hans anlete. De öfriga fingo nu återtaga sina platser.