Sida 68
55. *Musti efter Z. Topelius
Men mor hon kunde ej fördra’ att ej ett bröd åt Musti ha och se hans mage ständigt tom uppå hans ålderdom.
Och, fast hon länge med sig stred, och fast det nog i hjärtat sved, så tog hon Musti med och gick, och Musti följde kvick.
Till herrgår’n kom hon om en stund. »Säg, herre, vill ni ha min hund? Han många konster kan, och jag, jag har ej bröd i dag.»
Den rike herren drog på mun. »Må gå, nog föder jag en hund. Där har ni pengar. Gå er väg! Hvad vill ni mera, säg?»
Och mor gick ensam hem och grät; och barnen i sin ensamhet de snyftade vid kojans dörr, där Musti legat förr.
»Gråt icke, kära barn!» sad’ mor. »Nu Musti som en herre bor, nu får han äta mjölk och gröt och mången kaka söt.»
Och, när hon talte, hördes ren ett krafsande på dörr’n och sen ett morrande så välbekant, att — var det riktigt sant?
Ja, det var Musti, det var han, det var han själf och ingen ann’. Han hade rymt från mjölk och bröd till gamla hemmets nöd.
Han hade rymt från fyllda fat och goda dar och kräslig mat
Källa: Project Runeberg ·
