Sida 342
171. Alnösundet (F)
gången, som från marken leder upp till den höga stapeln. Där stjälper han af sin börda, som med en skarp smäll slår emot de under liggande plankorna. Redan innan vagnen är aflastad, dryper mannen af svett, men han gifver sig ingen hvila, förrän allt virket är uppburet. Då uppsöker han en skuggig plats för att där svalka sig och torka af sig den rinnande svetten.
På något längre afstånd från sågen uppstiger röken från kolmilorna. Allt affall, som uppstår vid sågningen, t. ex. bakar och ribbor, föres dit. Kolare, svartare än smeder, mottaga det och uppresa det i milor, i hvilka det förvandlas till kol, hvilka sedan liksom virket utskeppas och försäljas.
Så ter sig i allmänhet ett sågverk med dess arbete och arbetsfördelning. Allt fortgår i en bestämd ordning, allt till-varatages med den största omsorg. Till och med sågspånen gör man sig till godo; med den eldar man under ångpannan.
Hvad som gjort Alnösundet till en af de förnämsta platserna för den norrländska trävarurörelsen, är dess gynnsamma läge emellan tvenne älfvar, som genomskära vidsträckta och vidt åtskilda skogstrakter, från hvilka virket billigt kan flottas utefter älfvarna. Därtill kommer, att sundet erbjuder en förträfflig hamn samt har ett djup, som tillåter äfven de största skepp att ankra mellan dess stränder. Virket öfverföres på pråmar till de midt i sundet liggande fartygen, i hvilkas ofantliga rum tusentals plankor och bräder in-stufvas. Under tiden närmast före midsommar, då många fartyg anlända för att intaga last, pågår lastningen långt in på nätterna och stundom natten igenom. Ljus behöfver man ej, ty vid den tiden är natten här ljusare än en kulen höstdag. Så snart lasten är intagen, lägger man ut, ty fartyget vill hinna med ännu en eller flera resor, medan sommaren varar. An är det en stor lastångare, som lyfter ankaret och med sakta fart glider ut ur sundet, än ett skepp, som hjälpes till vägs af en bogserångare. Men där ute på fjärden sätter ångaren till full maskin och skeppet spänner sina segel. Länge ser man ute på hafvet ångaren, som bolmar ut väldiga rökmoln, och skeppet, som med sina hvita segel sväfvar fram öfver böljorna. Slutligen försvinna de för ögat,
Källa: Project Runeberg ·
