Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR

8

DAG

(Forts. fr. sid. 186.)

Katten hörde dem kanske, och kanske han blifvit framlockad i onödan så många gånger, att han nu med flit höll sig undan. I alla händelser ropade barnen förgäfves.

De hade nu hunnit så långt ned i trädgården, att den stora myrstacken bara var några steg undan.

Tioåringen kom att tänka på att myrorna tyckte om huggorm. Då åte de nog mört också.

— Ska vi lägga'n i myrstacken? frågade han.

— Näij! tyckte fyraåringen. Katten ska ju ha'n!

— Ja, men katten är inte hemma.

— Hvaffö de? Tror du han åt opp ansiktet först? . . . Myrorna äter väl inte fisk häller?!

— Jo då. Di äter ormar. Kom så lägger vi'n där!

— Kan vi se när di äter då?

— Ja då. Kom!

Så fick myrorna fisken. Barnen stodo och tittade, hur de kommo svärmande från alla håll.

— Tror du att myrorna är rädda för att fisken ser på dom? undrade fyraåringen.

— Hva du ä dum!

Lång tystnad.

— Det var allt bra att inte katten fick'en, sade fyraåringen och petade fisken bättre till rätta med en pinne.

När han lyfte upp pinnen följde en myra med. Hon kröp först till ena ändan af pinnen och sedan mot den andra. Innan hon hunnit dit, hade gossen ömsat hand, och myran fann icke häller vid denna ända annat än tomma luften. Hon vände och sökte rundt om och fram och tillbaka efter ett fäste för pinnen. Men gossen passade alltid på att ömsa sitt tag i rätt ögonblick och myran förbryllades alltmera. Hon tyo te, att detta stred emot alla naturlagar.

Fyraåringen var outsägligt intresserad. Hvarenda nerv var spänd i påpasslighet. Hur skulle myran bli klok på detta?

— Det är allt konstigt, sade han allvarsamt.

— Hvilket? Fisken? frågade tioåringen, som inte hade en aning om hvad han tänkte på.

Fyraåringen försökte att svara, men kunde icke.

I detta ögonblick slutade myran att grubbla och släppte sig handlöst ut i det tomma.

Fyraåringen ville åter säga något, men det stockade sig för honom. Det blef bara en underlig kluck, och systern såg förvånad upp.

Sannerligen, det är ej för fyraåringar att sätta sådana tankar i ord.

EN GÅNG NÄR AXELINA VAR LITEN.

Axelina stod på en stol vid stora skåpet i salen.

Far hade lämnat skåpsdörren öppen efter sig — en ovanlig glömska — och Axelina begagnade sig opåaktad af det enastående tillfället att taga alla härligheterna i betraktande.

På nedersta hyllan stod sockerskålen nyfylld och frestande. Men Axelina stred tappert emot lockelsen och tog resolut ögonen från den farliga hyllan.

Hon sträckte sig på tå och såg efter hvad öfre afdelningen af skåpet kunde gömma allt.

Men där fanns ingenting som kunde täfla med sockerskålen. Rent ut tänkt, så hade Axelina alltid trott att det oåtkomliga skulle vara mycket roligare att se på nära håll. När hon nu ändtligen fick mätta sin nyfikenhet, fanns där ju endast hyflar och spik och hammare och tänger och rakt ingenting som var lifvadt. Det skulle nog vara lustigt att plocka till sig några spik och slå i golfvet, men dels hade Axelina en oklar förnimmelse af att mamma eller pappa skulle göra slut på det nöjet hastigare än vanligt, och dels kom hon ihåg hur illa hon en gång slagit sig på fingrarne, då hon olofvandes hade varit framme och lånat hammaren.

Axelina lyfte försöksvis på den minsta hyfveln och

funderade, om hon skulle gå och titta på grisen i stället? Det var nämligen så, att far och skolläraren hade köpt en gris tillsammans — slaktad förstås, ty när var ett nöje fullständigt här i världen? — och den grisen låg nu uppe på bordet i vindskammaren och väntade på att bli styckad, eller "ändå mera dödad", som Axelina i sitt medlidsamma sinne föreställde sig saken

Hon satte hyfveln tillbaka, och skulle just till att klifva ned från stolen, då hon fick syn på ett instrument som verkligen intresserade henne. Det var en liten, icke längre särdeles blank tång, som såg helt oskyldig ut där den låg, men som hvarken Axelina eller bröderna kunde se utan en rysning. Det var doktorstången, som alltid far kom med, då barnen hade tänder att fälla. Och Axelina knep ofrivilligt ihop läpparna.

Plötsligt sträckte hon sig ifrigt på tå igen och grep fatt på tången. Hon hade fått en glänsande idé.

Det kunde vara roligt att vara doktor en gång också, att inte alltid vara offer. Grisen däruppe, han behöfde minsann icke sina tänder mera, han kunde godt släppa till ett par af sina betar, så att Axelina kunde få se om hon var lika duktig som doktor, som när hon satt i fars knä och gapade och nöp far i armen och — borde varit duktigare. Axelina kom i håg, hur hvita griständerna hade lyst i det halföppnade gapet, när grisen bars upp för trappan.

Sagdt och gjordt. Axelina tog tången under förklädet och smög sig på tå ut ur rummet. Ingen upptäckte henne, icke ens vid den farligaste punkten, köksdörren, och hon kom osedd och ohörd uppför trappan. Dörren till kammaren stod öppen och därinne låg mycket riktigt grisen på bordet. Tandraden lyste mot den blodiga nosen.

Var det inte ändå synd om grisen? Att dra ut hans, vackra hvassa tänder? Det gjorde bestämt förfärligt ondt. Tänderna voro icke lösa som Axelinas, när de skulle ut.

Axelina bekämpade sin vekhet och förhärdade sig ståndaktigt. Skulle de icke snart skära hela grisen i bitar, och hade icke mor sagt, att det kände han icke det allra minsta?

Tyst — kom det någon i trappan? Nej då, allt var tyst, märkvärdigt tyst, alldeles som på kvällen i mörkret, när det kunde vara så tyst så det hördes. Och så var gardinen nere, och dagern var kuslig i rummet. Men Axelina förhärdade sig.

Med klappande hjärta tog hon fram tången som hon med något öfverdrifven försiktighet hela tiden hållit gömd under förklädet, och nalkades bordet.

Hon vågade icke se sig om, utan stirrade endast på den hvita tandraden framför sig. Hon tyckte att grisen log, hälften hånfullt och hälften som i en svår smärta.

Så lyfte hon tången, fumlande och tafatt. Hon var yr af att stirra på en punkt, och hon samlade all sin beslutsamhet för att kasta den förlamande skräckkänslan af sig.

Till sist lyckades det. Det var icke så litet karaktär i Axelina; hon kunde både vilja och icke vilja.

Axelina drog ett djupt andedrag. Hon kände den befriande lättnad, man alltid erfar efter en dylik själf-öfvervinnelse. Nu trotsade hon både skymningen och tystnaden.

Nu lilla nasse! Just den där stora grymma hörntanden . . .

På en gång stelnade Axelina i en krampaktig förfäran. Grisen såg på henne!

Hon kunde icke ropa, icke andas, icke röra sig. Hon trodde att hon skulle dö af ångest. . .

Mor var sysselsatt med middagen nere i köket. Hon stod just och öfverlade hvar Axelina kunde hålla hus, då hon hörde något tungt som föll i golfvet uppe på vindsrummet, medan strax därpå hennes flicka kom nedrusande för vindstrappan och ohejdadt gråtande kastade sig i mors armar.