Read Runeberg

Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

Originalsida 481
Originalsida 481
Originalsida 480
Originalsida 481
480–481

Sida 481

»I afgörandets stund» af Per

HVAR 8 DAG

mycket af. I kväll, redan om ett par timmar, skulle det fällas hårda, bittra, fördömande ord om henne här, farmor var gammaldags sträng, hon, och skulle nog inte skona henne. Men ändå var hon glad att den gamla skulle vara här, då han fick veta allt. Det skulle vara godt för honom att ha sin mor hos sig. Signe visste nog att han skulle ta' det djupare än någon som inte kände honom kunde ana

Men alla tankar på detta sköt hon undan genast de kommo, det enda hon nu ville tänka på, var Sven, Sven som hon svärmat för som liten flicka och som hon älskade nu, älskade så att allt annat, allt som förr varit hennes lifs innehåll, blef till intet i jämförelse med honom.

Hon gick oroligt omkr ng och tittade i hvar minut på klockan. Tiden kröp fram som en s-nigel tyckte hon. Om hon bara väl vore hos honom och sutte på tåget som förde dem bort! Det var så förfärligt att gå så här ibland alla de minnen som hemmets väggar gömde!

Långt innan tiden var inne, hade hon redan låst dörren efter sig och med en liten resväska, innehållande endast det nödvändigaste i handen, begifvit sig på väg till järnvägsstationen.

Det var stark, hastigt mörknande skymning och lampor och lyktor voro tända på gatorna och vid stationen. Perrongen var tom ännu, så när som på en gammal fru med en massa reseffekter och ett par järnvägstjänstemän. Signe såg på klockan i väntsalen, att det ännu fattades en halftimme till dess tåget skulle gå.

Men det var bättre att vänta här än där hemma. Hon gick fram och tillbaka, fram och tillbaka på perrongen. Ett lokomotiv växlade på spåren bredvid; det hvisslade och frustade och vände, när man minst väntade det.

Det kom ett par halfvuxna flickor med rufsiga hårflätor promenerande, den ena hade en liten flicka vid handen. De drogo långsamt förbi ett par stationskarlar som stodo och hängde vid dörren till resgodsmagasinet och sneglade kokett och tillgjordt på dem.

— Grannt väder i kväll, att gå och vänta på fästman i! ropade en af karlarne skrattande till dem.

— Å skäms, så ni prater Anderson, fnissade en af flickorna, vi skulle fäll ha' nån' då!

Och så utspann sig en af flin, fnissanden och gapskratt ideligen afbruten konversation.

Den lilla flickungen ryckte emellanåt i handen på flickan som höll henne, hon fann tydligen intet nöje i att höra på allt väsendet som hon inte begrep utan ville röra på de små benen, men hennes ihärdiga försök voro utan all annan påföljd än en ilsken ruskning då och då.

Signe hade satt sig på en af sofforna och följde med ögonen den lillas rörelser. Barnet vred och vände sig för att komma loss från det fasta greppet och slutligen efter en ny kraftig ruskning och ett argt:

— Men stå nu stilla här bre've säger jag! släpptes hon lös och började så sakteliga traska omkring på egen hand, först i närheten af den uppsluppna gruppen och sedan allt längre bort.

Signe såg och såg på den lilla rödklädda figuren, som så lycklig öfver sin frihet sprang omkring henne. Det hängde litet lent hvitgult hår under mössan, hår som hon tyckte sig ha haft mellan händerna många, många gånger — Greta borde få en sådan där röd kappa till sommaren. Hvad den skulle passa henne bra.

Så kom hon ihåg sig med en plötslig känsla af svidande smärta. Hvad hade hon med Gretas sommarkappa att göra! Hon skulle ju aldrig mer få se

henne själf en gång. Hon hade ju frivilligt afsagt sig det, hon skulle aldrig mer få kyssa den röda, skrattande lilla munnen och se in i de klara oskyldiga barnaögonen; inte känna den varma liffulla lilla kroppen i sin famn.

Hon knäppte plötsligt hårdt ihop händerna. Hur skulle hon kunna — hur skulle hon kunna lämna Greta, sin lilla tös, sin lilla älskling! Hon slöt ögonen med en våldsam känsla af bitter sorg och tyckte sig se det undrande oroliga uttrycket i det lilla ansiktet just nu — för nu borde väl farmor ha kommit hem med Greta och funnit henne borta — och funnit afskedsbrefvet också —

Nej hon fick inte tänka på detta, det var ju för sent nu. Hon öppnade ögonen och sökte med dem ett föremål att fästa tankarna vid.

Så gaf hon till ett skrik och rusade upp, fram till perrongens trappsteg. Lokomotivet kom rusande in på det närmaste spåret och där tätt bredvid syntes den lilla flickan i sin röda kappa. Hon hade klifvit ner för trappsteget och var som bäst i färd med att bege sig tvärs öfver spåret!

Signe tyckte att hjärtat stannade i bröstet på henne och fast det hela var en händelse på några sekunder, tyckte hon att det verkade på henne som år af hennes lif.

Då hon ryckt barnet till sig och stod i säkerhet igen med det i famnen, förstod hon att hon inte kunde resa. Hon förstod att hon var bunden, bunden vid hemmet och det gamla af sitt barn, att hon aldrig skulle kunna känna någon oblandad glädje, aldrig en minuts hel lycka, om hon förverkade rätten till det.

Bakom sig hörde hon de gälla tjuten från flickorna som haft barnet om hand; hon vände sig till dem och sade med darrande, vredgad röst: — Hur kan ni, hur kan ni stå till svars inför Gud och människor att vårdslösa barnet på ett så skamlöst sätt!

Och medan hon med sin väska i handen gick ut från stationen och tillbaka mot hemmet, tyckte hon att orden träffade henne själf med större och djupare sanning i.

Hon, modern, hade velat öfverge sitt eget barn och lämna det att växa upp vind för våg, hänvisadt till människors medlidande och barmhärtighet. Hur hade hon kunnat tro, att hon skulle kunna lefva utan barnet.

Då hon kom in genom dörren därhemma, som hon för en halftimme sedan trott sig stänga för sista gången, hörde hon farmors röst:

-— Nu kommer mamma Greta, nu kommer mamma! och ett jublande litet skratt fyllde hennes ögon med heta tårar.

Vid bordet var farmor sysselsatt med att ta af lampkupan, hon höll tändsticksasken i handen tydligen hade de nyss kommit.

Signe gick fram till bordet och tog papperet med afskedsorden på. Det lyste hvitt emot henne på långt håll, hon skrynklade ihop det och höll handen krampaktigt sluten om det, medan hon föll på knä framför Greta och med ansiktet gömdt i den lillas klädning, brast i våldsam skakande gråt.

— Hvad har händt barn lilla, hvad är det? Farmor lade orolig sin hand på hennes axel.

— Åh det var ingenting! Det — det — var vid stationen, jag var ute och gick — och -— och det var en liten flicka — ett litet barn som Greta just — alldeles lik henne — som höll på att komma under tåget.

— Anej då så förskräckligt, men det var ju lyckligt att hon blef räddad.

-— Ja det var lyckligt — det var lyckligt!

Källa: Project Runeberg ·