Sida 114
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. !)3j.
Här stod han i vägen för chasseurskvadronarria, som exercerade, men iror någon, han öfvergaf sin plan! Sägas hvad som helst om Bailey, så saknar han inte energi.
I början pä januari, strax innan jag lämnade honom för att resa hem, fick han fatt i Abdullah Ben Boukir, en smutsig herre frä;i trakten af el Messe-rane. Han, araben, hade kommit tiil Alger för att afyttra sina hårda, soltorkade dadlar, sedan han funnit marknaden i Boghar och Médéa för flau.
Bailey föll genast i lällan. Knappt hade några timmar gått, törr än han inbjöd karavanägaren till någon slags test på en tredje klassens cabaret och började afhandla det enda ämne, som nu intresserade honom.
Varningens ord äro bortkastade på honom, och mina råd brydde han sig ungefär lika mycket om som det stoft, han trampade under sina sulor.
Följaktligen skaffade jag mig ett privat möte med den ärlige Abdullah, hvilken efter fem minuters samtal med mig fick en fullständig redogörelse för hvad slags person, Bailey egentligen var.
Uppriktigt sagdt var det inte min afsikt att drifva skämtet så långt, om jag än hade strukit under vissa pointer väl bredt.
Några dagar därefter, på samma gång som jag trampade Ville d'Orans däck, satt Bailey uppkrupen på en skumpande kamels rygg på väg mot Laghouat, beredd att möta attacker från kringströfvande beduiner och tuareger — han kände inte ens skillnaden mellan dessa — och försedd med en hel arsenal af olika slags vapen.
Dessutom hade han för afsikt att idka lejonjakt. En veckas vistelse i de trakterna skulle lärt honom, att man ej sett en skymt af öknens konung söder om Ouled Chélif sedan salig Gérards tid.
Resan gick i små dagsmarscher, tack vare Bai-leys envishet att rida på kamel. Det bekom honom inte väl, men han ansåg, att en sådan slags ridt inginge i programmet.
Man mötte inte en fientlig hyäna en gång under de närmaste dagarne, och Bailey behagade uttala sin stora missbelåtenhet till Abdullahs stora sorg, ty betalningen skulle utgå i samma proportion som farornas beskaffenhet och antal.
Det sköts ett par gånger på karavanen, ett par usla, dåligt riktade skott, som borde kommit Bailey att inse, att det var ett skämt. Det piggade upp honom, men han var fortfarande missnöjd med sin värld, då saken reducerade sig till skotten, och ingen ville anfalla dem.
Abdullah fick ovett och svarade med att uttömma sig i ursäkter. Han rådde inte för att fransmännen infört ordning och skick i kolonierna, men monsieur kunde vara lugn. Oroligheter skulle inte utebli bara de passerat Guelf es Stel.
En natt, strax innan de kommo till denna håla, vaknade Bailey vid att några kraftiga armar höllo honom fast vid marken, under det att en bindel bands för hans ögon. Utanför hördes rop och tjut, sekunderade af gevärsskott och bullret af bortgalop-perande hästar.
Han gjorde en ansats att komma lös, men då virade de in honom i rep, så att han liknade en mumie. Därefter kastades han upp på en kamel.
Han tyckte sig urskilja Abdullahs röst, som bevekande bad banditema släppa lös den fångne euro-peen och hotade med hela Englands krigsmakt, men Bailey reflekterade inte ens öfver den besynnerliga omständigheten, att araberna förde samtalet på rådbråkad franska i stället för att använda sitt eget språk.
Det bar emellertid af i galopp. Hvarthän vax honom en gåta. Remmarne skuro djupt in, och han
började tycka, att situationen var icke fullt så angenäm, som han skulle önskat. Jag har åtminstone anledning förmoda att så var fallet.
Nästa dags afton gjorde röfvarena halt och fän-gen inkastades i ett stenruckel, som icke var fritt från ohyra och smuts. Det stank som i en kloak.
Man liade dock den godheten lösa hans band något och satte honom med bakbundna armar i ett hörn, med full frihet att göra själfbetraktelser. Detta blef också hans enda nöje under den vecka, som följde.
Mat fick han, för det mesta couss-couss och annan sådan där mjölsmörja, och vid ett par tillfällen gaf man honom några ben att gnaga på.
Slutligen kom en karl af hemskt utseende in i kyffet och förklarade under hotelser, att Bailey skulle bli fri, om han gåfve en anvisning på 30,000 francs att betalas i algeriska banken.
Bailey svarade nej, och hotade med de franska myndigheterna, hvilken hotelse karlen besvarade nu d ett rått skratt, hvarpå han gick ut.
En timma senare fördes han ut ur rummet för att bli vittne till när de sköto en af fångarne.
Det var en ung pojke, Abdullahs egen son, och han visade sig som en hjälte, då salvan aflossades.
Under tiden hann Bailey se, att han befann sig i en douar, men hvar denna låg, i Tunisien eller Constantineh, visste han inte.
Man knuffade in honom i fängelset igen och fordrade, att han skulle skrifva ut anvisningen.
Bailey nekade. Han är tjurskallig, som ni veta.
På kvällen infann sig en gammal sheik och underrättade honom, att han skulle skjutas dagen därpå, då man nu var öfvertygad om att han ej ville betala lösesumman, och måste utplåna alla spår af hans jordiska tillvaro för republikens tjänstemän.
Bailey blef dyster.
På natten hördes ett skrapande vid dörren, och , han kröp dit.
»Det är jag, Abdullah», hördes en röst. »Jag har lyckats smyga mig undan, och nu ilar jag bort efter hjälp.»
»Tror du, att det är tid till det? Jag skall skjutas i morgon», svarade fången nedslagen.
»Vid Profeten! Det blir med knapp nöd», hviskade flyktingen. »Jag måste då genast ge mig i väg.»
Natten var nervskakande för stackars Bailey, och han var tröstlös, då dörren vid 10-tid en på förmiddagen öppnades.
Till sin outsägliga glädje, en glädje, som var så stor, att han ej fann ord, såg han en fransk kapten stå vid dörröppningen. Fransmannen var inte ens beväpnad, utan bar en käpp i handen och bredvid honom stod Abdullah och några af banditerna. Bailey tyckte, att de sågo skamsna ut.
»Lös honom!» befallde fransmannen, och araberna täflade om att fullgöra ordern.
»Monsieur har varit utsatt för en ovärdig behandling», fortsatte kaptenen. »Beklagligtvis fick jag inte reda på saken förr än nyligen, hvarför jas inte kunnat komma hit förr.»
Det första fången gjorde, då han blef fri, var att kasta sig i armarna på Abdullah, med tårar i ögonen tackande honom för hans hjälp. Han blef litet häpen, då fransmannen med mildt våld tog honom från befriaren.
»Det är inte lönt, ni tackar honom», sade chefen för arabbyrån. »Abdullah är en storskojare, som roat sig på er bekostnad och som skall få sitt straff. Hvad som mest förundrar mig, är' att han vågat sätta i gång komedien här på platsen. Kasernen ligger femhundra steg härifrån.»
