Sida 247
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. M. G. VI. »DÅ VI SKULLE TAGA MADAGASKAR».
Den episod ur vår historia, som vi här åsyfta, sammanfaller med vår »storhetstids» stormiga slut »Det svenska lejonet», kämpande mot en världsdel, dignande under Pultawas och Tönningens olyckor, drömde dock ända in i det sista stormaktsdrömmen från Breitenfeld — ja, det tycktes, som om olycks-slagen blott skulle ha gifvit åt drömmarne en vildare, en rent af febril flykt.
Medan hans egen tron vacklade i sina grundvalar, tänkte Sveriges Karl XII på att i England ånyo resa Stuartarnes omstörtade tron — och medan Finland och våra Östersjöprovinser öfversväm-mades af fienden, utsträckte han sin hand efter den väldiga ön långt bort i söder, Madagaskar, »Indiska Oceanens perla.»
— — — Madagaskar upptäcktes af portugiserna under år 1500. De tappre, stridvane male-gasserna — af malajiskt ursprung, men på öns västra kust blandade med araber — lyckades emellertid allt frammgent omintetgöra portugisares, holländares och engelsmäns koloniseringsförsök. Försöken upptogos af fransmännen under förra hälften af 1600-talet. Richelieu döpte i förväg ön till »Dau-phins ö» och utsåg den till medelpunkt i det stora indiska kolonialvälde, hvarom redan han drömde. Mazarin och Louis XIV fullföljde den store kardinalens tanke och förklarade till och med officiellt 1642 vissa delar af kusten såsom franska kolonier. År 1644 grundades den första franska kolonien, och fransmännen lyckades under stora svårigheter hålla sig kvar på ön, ända till dess 30 år senare infödingarne genom en stor massaker rensade den från Hans Allrakristligaste Majestäts undersåter. Detta skedde samtidigt med, att den så kallade sakalava-stammen (en af de tre malegassiska hufvud-stammarne) underkufvade de öfriga och lade under sig nästan hela ön samt dymedels tillkämpade sig ungefär samma ställning, som hova-stammen intill våra dagar intagit (sedan 1800-talets början).
Då fransmännen omkring 1675 måste utrymma ön, fanns där kvar ett litet antal européer å Madagaskar, nämligen på öns nordligaste kust — äfvensom å de närbelägna öarne Sainte-Marie och S: t Maurice. Dessa européer kunde emellertid knappast sägas tillhöra något särskildt land eller folk, utan utgjorde en kosmopolitisk blandning af alla möjliga slags äfventyrare, som ägnade sig åt sjöröfveri e t s handtverk. De bildade tillsammans ett slags sjöröfvarstat, ett nytt Jomsborg... Båda handelsvägarne mellan Ostindien och Europa — genom Röda hafvet och söder om Goda Hoppsudden — kunde bekvämt beherrskas från detta sjöröfvamäste; och af de eröfrade dyrbara lasterna hopades där fabelaktiga skatter.
Vi måste här erinra om, att på den tiden sjöröfveri stod helt annorlunda i kurs än nu för tiden. För att blott nämna ett exempel, så ha vi vårt eget »kongliga»(!) sjöröfvartåg under Karl XI: s förmyndareregering, som företogs af ett bolag, i hvilket såväl »riks-änkedrottningen» som de höga riksämbetsmännen hade aktier och för hvars framgång man anropade den allgode Guden.. . Det gällde nämligen att »anpacka (sic!) någon Mohr eller Turk», hvaraf man väntade sig »en vacker profite». — Då hade man således religionen till täckmantel; men annars felades det i regeln ej politiska förevändningar. Ett nästan ständigt krigstillstånd rådde ju i hela vår världsdel; alltid lågo ett par eller flera makter i krig med hvarandra, — och det var då ej svårt för den enskilda företagsamheten att för sig utverka af
den ena eller andra makten s. k. kaparebref, som ansågos legalisera hvad som i grund och boiten ej var annat än vanligt sjöröfveri.
Våra sjöröfvare på Madagaskar drefvo emellertid i det längsta sin snygga handtering så att säga på eget konto och egen risk, försmående att söka någon särskild makts beskydd. Men då 1712 och 13 sjömaktemas långvariga krig efterträddes af fredstill-stånd, blef sjöröfvarnes ställning mera prekär. De voro ju »allas fiender» — och ej underligt därför, om nu dessa »alla» började tänka på att sluta sig tillsammans mot sina plågoris.
Det var då »sjöröfvarstaten» på Madagaskar fann det nödigt att ändtligen söka för sig utverka kaparebref af någon europeisk makt. Man vände sig först till England. Ett par af deras ombud infunno sig mot gifven lejd(l) i England, och verkliga underhandlingar inleddes med drottning Anna och hennes regering. Men underhandlingarna fingo ett brådt slut, då den omutliga engelska lagen plötsligt lade beslag på en af sjöröfvare-underhandlame, en kapten Kidd, trots lejd och allt; en engelsk dam hade nämligen igenkänt honom såsom hennes mans mördare.
Underhandlarne begåfvo sig nu till kontinenten. I Hannover (hvars änkekurfurstinna var presumtiv engelsk tronföljare) började en viss Saint-Zeger göra små förberedande vinkar och insinuationer hos svenska »kommissarien» därstädes, Johan Gabriel Werf-wing. Denne hänvisade dem emellertid till k. rådet och guvernören grefve Wellingk i Bremen, som i sin ordning inrapporterade saken till rådet hemma i Sverige. Men där ansåg man sig för tillfället — året före kapitulationen i Tönningen och »kalabaliken i BendeP>! — ha annat att tänka på än Madagaskars sjöröfvare..., hvadan saken t. v. fick hvila.
En fransk äfventyrare och f. d. bokhandlare, Jean-Henri Huguetan, en af den tidens många »ban-kir»-svindlare, hade, efter skandalösa cessioner i Frankrike, Holland och England, hamnat år 1711 med en ofantlig förmögenhet, en rikedom på planer och titeln »baron af Odyk» i Köpenhavn. Genom honom sökte sjöröfvaresändebuden nu att vinna Danmarks understöd. Märkligt nog, var emellertid konung Fredrik i detta fall för klok att låna sitt öra åt Huguetan — som annars gällde såsom högsta auktoritet i alla ekonomiska frågor och öfverhopades med utmärkelser, blef excellens och »geheimekonfe-rensråd» samt grefve af Gyldensten, — medan hans lika förslagne, oäkta son, som kallade sig Desmer-cières, äfvenledes dog som excellens och geheime-konferensråd, men dessutom såsom — riddare af Elefanten! Detta blott nämndt i förbigående såsom en liten illustration till, huru gynsam den tiden var för äfventyrare af utländsk extraktion, särskildt i en enväldigt styrd stat. — Grefskapet Gyldensten (å Fyen) finnes för rästen kvar än i dag, och innehafves af M. Huguetans afkomlingar genom hans beryktade dotter, som lät enlevera sig af en spanek markis och sedermera till sin död (bland annat i Skåne) förde en i hög grad skandalös lefnad.
Men efter denna lilla utvikelse återgå vi till ämnet. Det »memorial», som Huguetan utarbetat rörande sjöröfvarnes från Madagaskar ansökan, att framläggas för konung Fredrik af Danmark, kom på något sätt i händerna på en generalmajor Leutrum i svensk tjänst. Då var Karl XII omsider återkommen och som bäst upptagen med nya rustningar. Till dessa behöfdes emellertid (såsom alltid) pängar, pängar, pängar, — och det kan således knappast förvåna oss, att de 180 millioner(l) svenska
— 229 —
