Sida 657
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR
De voro beväpnade med moderna gevär dessa röfvare och icke med ofarliga arabbössor. En arabkula, som kommer vacklande fram i luften med ej alltför stor fart, åstadkommer ett ljud närmast liknande en af nektardrickande halfrusig humlas surr i en blommande krusbärsbuske, men en modern kula — jag talar här ej om de allra modernaste, hvilkas sång jag ej haft tillfälle att pröfva, utan om kulor af Martini Henry-typen — tjuter ilsket, den har ej arabkulans godmodiga humor utan kommer rusande med ett otäckt metalliskt pipande ljud. Ja-väl, kulorna komma den ena efter den andra, medan vi så godt vi kunna galoppera fram i mörkret. Där sticker månen fram ett ögonblick och jag vänder mig i sadeln för att se. Vid närmaste krökning af vägen framstorma tre med gevär beväpnade män i rasande fart.
Nu ropar Ali, som måtte hyst förtroende till min revolver — skjut, effendi, eller vi äro förlorade. Visserligen hade jag en laddad svensk revolver och ytterligare trettio patroner, men jag ville helst undvika att utgjuta röfvareblod. Askar, svarade jag, skjut själf. Använd ditt gevär, som paschan gifvit dig till mitt och ditt eget försvar och till ogärningsmäns utrotande.
Effendi, sade Ali, paschan har visserligen gifvit mig ett gevär, men inga patroner. Jag har patroner, tillhörande mitt gam!a gendarmgevär, men detta har blifvit utbytt mot ett nytt af annan modell. Det är att märka att gendarmgevären äro dels gamla slaglåsframladdare, dels snidergevär och att ammunitionen således omöjligt kan användas i ett Martini Henry-gevär. Om man vid Halebgendarmernas nybeväpning glömt ammunitionen eller om man med afsikt underlåtit att utbyta densamma, vet jag ej, säkert är att underåtenheten existerade. Nåväl, sade jag till Ali, jag skjuter ej, låtom oss fortsätta så länge hästarne orka springa eller tills röfvame upphinna oss — då är tid att skjuta.
Ni är galen, effendi, de äro tre och vi två eller rättare endast en beväpnad, om de upphinna oss, måste vi dö.
Må vara, men jag skjuter ej.
Så gick jakten vidare utan att afståndet mellan oss och våra förföljare minskades i nämnvärd mån. Som den starka farten omöjliggjorde all sikt-
VELOCIPEDTÄFLAN MÄLAREN RUNDT
27—28 ]UNI.
HVAR 8 DAGS fotograf i Sthlm. Klichi: Bengt Silfversparre.
GRUPP AF TÄFLANDE: Från vänster å fotografien: l{. Morén (12 t. 17 m ), O. Hoffstedt (12 t 35 m.i. R. Westerberg (12 t 54 m.l, A. Moberg (13 t. 44 m.), H. Fredriksson, C. A. Karlsson, B. Karlsson, W. Nilsson (13 t. 25 m.).
ning kunde förföljames skott endast af en slump träffa oss. Nåväl slumpen kom. Där tjuter en kula bakom mig och min vänstra arm hänger domnad, tung som bly utan att jag kännt eller känner någon smärta. Detta var dock något för starkt äfven för en fridens man sådan som jag. Bärsärkaraseriet föll öfver mig, jag vände mig om i sadeln och sköt, siktande på den närmaste, hvars röda fez lyste i månskenet, alla mina sex skott, ehuru jag såg, att mannen redan vid andra skottet störtade af hästen.
Under tiden fortsattes ridten med oförminskad fart och jag räcker Ali min revolver i och för om-laddning. Min vänstra arm är obrukbar och det varma blodet silar ned öfver fingrarne. De två återstående röfvame stanna vid sin störtade kamrat och högt öfver våra hufvuden se vi ett ljus från Bei-lan lysa fram i mörkret. Ett ögonblick stanna äfven vi och Ali gör af sin kefijé ett provisoriskt förband för att häjda det flödande blodet. Så går jakten vidare, så att gnistorna stänka om hästhof-varne.
Då vi slutligen i ursinnig fart sprängde in på Beilans branta steniga gator, sofvo alla utom hundarne, som började föra larm, så att en utanför kasernen sofvande redifsoldat vaknade, gnuggade sömnen ur ögonen och började ladda sitt gevär. Innan laddningen var färdig voro vi öfver honom och Ali skrek den häpnande mannen i ansiktet — Visa oss till Hamdi Agha Hakim, men fort. Hakim, det är läkaren.
Man får naturligtvis med en hakim ej förstå en läkare i europeisk mening, sådana finnas, förutom de europeiska i sjöstäderna, ej i Turkiet med undantag af arméläkarne, som oftast äro greker eller le-vantinare. En hakim är i bästa fall en kvacksalf-vare, i sämsta fall en trollkarl.
Ehuru det ju ej hör hit, kan jag ej underlåta att berätta hur jag en gång var i en sådan trollkarls händer. Jag hade, starkt ansatt af tyfoid, hamnat i es Suveda i Hauranbergen och därstädes blifvit arresterad såsom resande utan teskeré. Då paschan i Suveda emellertid såg, att jag var nära döden sände han mig sin lifläkare och trots mitt bedröfliga tillstånd kunde jag ej undgå att skratta åt denne och de anordningar han vidtog för mitt helande.
Suvedas hakim var först och främst svart som ebenholz och förde med sig en skrämmande attiralj af lådor, askar, påsar, deglar och koppar jämte en underbart dekorativ trolldomsbok. Den vise och lärde mannen ritade med någon svart smörja ett tecken på min panna, hvarefter han gående rundt om mitt läger läste i trolldomsboken. När detta var un-dangjordt kokade han i en af sina deglar en soppa om hvars innehåll jag ej har någon aning och som åstadkoms därigenom att han tog en nypa ur hvar och en af sina lådor och några droppar ur hvar och en af sina flaskor. Det föreföll nära nog som om han beredde sig att göra guld. Emellertid drack jag hans soppa i den öfvertygelsen att jag utan någon slags medicin med all säkerhet skulle dö och att mitt tillstånd sålunda ej gärna kunde försämras. Trollkarlens medicin visade sig utmärkt. Den botade mig visserligen ej, men den försänkte mig i en djup sömn och gjorde att jag en dag senare med paschans tillstånd åter kunde fortsätta min färd. Och i det afseendet räddade trollkarlen mitt lif att han satte mig i stånd att hinna ned till Beirut, innan jag var fullkomligt död.
Hamdi Agha var visserligen icke någon trollkarl, men han blef ytterligt vred då soldaterna midt i
— 639 —
