Sida 561
fröken bergmans ridt.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hiilphers.
Detta berättade mig jägmästaren Elow Ström en afton medan vi inne i en skogshydda väntade på att tesamovaren skulle koka:
Medan vi äta frukost en dag gör mig Vikland uppmärksam på att det börjar lida mot slutet med potatisen, att smöret i det närmaste är uppätet och att brödförrådet inte heller är så synnerligen rikligt.
»Det är väl så godt, att jag går in till staden i dag», säger Vikland, »för rästen har jag en hel del bref att sända i väg, så blir det. gjordt medsamma.»
Sedan Vikland ätit, byter han om kläder och rakar sig. Och när han är färdig att gå säger han:
»Du har väl händelsevis inga patroner till revolvern? Mina togo slut i förgår.»
»Hvad var du ute på för storjakt då?» frågar jag utan att. egentligen mena någonting med det, men Vikland gör mig alldeles handfallen genom att berätta hur han den kvällen, jag hade af någon anledning vandrat ner till bygden, blifvit omringad i stugan i ensamheten af fyra eller fem säl I ar, beväpnade med bössor. Men han hade pumpat löst på dem med revolvern, tills de svärjande begåfvo sig i väg, som Vikland tyckte sig se, bärande emellan sig en person, som väl kommit att ställa sig i skott-linien.
Fram på natten hade de upprepat anfallet och skjutit in genom fönsterna, dock utan att göra mer skada än att borra hål i en kopparpanna, som stod på spiskransen. Vikland hade tagit till revolvern igen och pumpat magasinet läns ett par gånger, hvarpå det blifvit tyst och han gått och lagt sig igen och sofvit lugnt till långt fram på dagen.
»Och du har ingen aning om hvad det var för gynnare, som du hade att göra med?» frågade jag Vikland.
»Åh jo,» säger han, »se här bara!»
Och i detsamma framtar han ett bref, som ser allt annat än aptitligt ut, och räcker mig.
»Läs det där! Jag fann det uppsatt i en klyka på ytterväggen i går afton. Man kan just inte taga miste om innebörden.»
Hvad jag läser, bidrar just inte till att förhöja det trefliga i utsikten att om några ögonblick bli lämnad ensam inne i vildskogen en half mil åt hvarje håll, innan man kan nå någon människoboning.
»Pännfäktare!» började det. »Det var du, som genom dina skrifverier gjorde så att Långe ATilsa gick fast på sista marknaden och det skulle ha gått oss på samma sätt, om vi inte varit dig för kvicka i benen. Vi vet att du bor tillsammans med en gosse af samma ull som du och vi har lofvat att ni skall valsa någon natt inom närmaste. Du kom lätt undan förra gången, då du riste opp benet på Charles, men vi kommer igen en natt och då skall du inte undgå oss. Var så säker! En gammal bekant.»
»Och hvad tänker du om det här, finns det någon sanning i det?»
»Jag tänker det», säger Vikland. »Den som har skrifvit det där, är en af de största skojare jag någonsin råkat. De vilja klämma åt mig för en viss orsaks skull, och nu har jag till på köpet märkt en af dem. Jag tänker att vi ha dem här endera natten.»
»Och så tänker du ge dig af just i kväll och tar den enda revolvern här med dig!»
»Du har ju bössan!»
»Låt vara för bössan, då! Jag skall ladda ett dussin patroner med grofva hagel så vill jag se, om de kunna komma in om de så vore ett halft tjog. Men du kan ge mig en vink om du får
höra någonting nere på bygden. Skicka pojken, du vet, med en lapp, så kan jag hinna göra mig i ordning!»
Vikland lofvar detta, sändande mig ännu en sista jodling, när ban försvinner i krökningen af stigen nere i backen.
*
Jag vill just inte påstå, att jag kände mig så värst väl till mods öfver att bli lämnad ensam så där inne i fjällskogen, fjärran från all mänsklig hjälp, om sådan behöfdes, hotad a.f ett öfverfall, som helt visst inte skulle löpa så lätt undan. Men mest orolig var jag för Vikland själf, ehuru jag väl kände hur förslagen han var och att det ej skulle bli lätt att taga. honom, när han väl var inne i storskogen. Under våra otaliga räfjakter hade vi lärt oss hvarje stig, hvarje buske och håla och snår. Vi kände genvägar och vägar, som gingo ut och slutade i gungflyn och mossar, som endast den som mycket noga kände till dem kunde taga sig öfver. Men då många hundar äro med i drefvet har den slugaste räf svårt att taga sig undan hur skarpa tänder han för öfrigt än må ha. Gång på gång måste jag ut på bron och lyssna, tv allt emellanåt inbillade jag mig, att jag hörde röster eller skott på skogen, allt var dock så stilla och tyst, som jag kunde begära och fram emot eftermiddagen började det allt mera sammandra sig till rägn. Det syntes tydligt att det skulle bli oväder fram på natten. Alltså hade jag för egen del ingenting att frukta, endast vansinniga skulle utan att bestämdt hitta vägen under sådana omständigheter våga sig in i omarken. Den tanken kom som en lättnad, och för att fördrifva tiden till liggdags, tog jag och ställde till
storstök, som allt för länge låtit vänta på sig.
*
Sedan jag fått undan diskarne fram på kvällen i mörkningen, lade jag som vanligt på ett stort fång torrved i den öppna spisen, tände pipan och satte mig att slöa med fötterna i strumplästen upplagda på spiselkransen. För min stora flits skull under dagen, hade jag belönat mig med en whiskv-grogg och satt och njöt så mycket som en ung människa kan göra det i sorglöshet och frihet, utan allt för oroliga tankar på morgondagen och med lagom stor trängtan efter människor och sällskap för att godt kunna anpassa sig för ensamheten. Jag satt och hörde på hur rägndroppet började falla mot fönsterrutan, ett och ett, tungt. Inne blef allt så fantastiskt och varmt i det mjuka, flammande eldskenet. Högt upp genom sotet i rökfånget gingo lågorna, det gnistrade och sprakade, flammade och föll sönder, blef riddareborgar och tom, med riddare och drakar, och där var den blå jungfrun, som hölls fången af bergtrollet och hon stod på bergtrollets röda marmortrappa och såg ut öfver världen efter den riddare utan vank och tadel som skulle förlossa henne ur trolldomens bann . . .
Och den riddaren skulle komma ur sjumilasko-gen, sprängande på sin hvita, dansande häst.
Och den hästen skulle ha ett schabrak af purpur med stora, gyllene fransar. Och riddarens lans skulle vara tjock som ett mastträd, och han skulle vara ung och stark med ett lejons hjärta i barmen, mycket, mycket ädlare och skönare än alla andra män på jorden tillsammans.
Och prinsessan! Hon var ljus och vek, hennes hår var som halmens gull och hennes ögon blå-grå som en vattrad himmel, då skuggorna falla. Hon
— 543 -
