Sida 563
FRÖKEN BERGMANS R1D1
sinnigt detta skulle ha varit och yttrade därför endast:
»Som fröken vill! Följ efter mig bara, jag vet där vi kunna rida i traf, men var beredd på att hålla in hästen då jag saktar farten, utförsbackarne äro branta och steniga.»
Därpå sätter jag hästen i traf och vi rida raskt undan ett par hundra meter.
Plötsligt skyggar min häst och gör ett tvärt kast åt sidan. En karl dyker upp ur mörkret och griper fatt i tygeln på min följeslagarinnas häst, men hon är inte sen att hugga in på honom med ridspöet. Innan jag hinner komma henne till hjälp är hon undan honom och vi sätta i raskt traf utför stigen, innan han kan träffa oss med de båda skott, som han kastar efter oss i mörkret.
Vi höra honom emellertid hojta och ropa. Han aflossar ännu ett skott, som besvaras ej så långt därifrån af de andra med ljudliga rop och tungt tramp af springande fötter.
Vägen bär allt mera utför, den blir allt stenigare, det går endast långsamt fot om fot. Bakom oss höra vi våra förföljare, som ropa till hvarandra och komma allt närmare. Nu höra vi stegen af deras tunga stöflar, men då äro vi på jämnare mark och kunna åter sätta hästarne i traf.
Efter en tio minuter är det lika galet igen och jag inser nu, att det skall bli oss omöjligt att taga oss undan på den vägen, hvarför jag hoppar af hästen och leder den in i skogen i spåren följd af min följeslagarinna.
Om hästarne nu bara vilja hålla sig stilla medan de löpa förbi. Jag darrar ai ångest för hvad som skall komma att hända om de knäcka en enda gren. Men de stå orörliga och mellan stammarne ser jag männen rusa förbi, mörka mot den mörka himmelen, en, två, tre, fyra, fem.
Då deras steg höras mera otydligt, sätter jag hästen i gång, och det går långsamt inåt skogen. Men åter hör jag samma fördömda karl skrika, som satte de andra i hälarne på oss, och åter kommer drefvet uppför backen.
Framåt bara, här gäller att inte söla! En liten bit bara, så skola vi vara ute vid ändan af en myr omkring hvilken tvänne vägar arma sig, då skola de åtminstone bli tvungna att dela på sig, om de inte vilja riskera att löpa orätt väg. Och hästarne föra ett förfärligt väsen där de arbeta sig fram genom riset och allt närmare komma våra förföljare. Men nu äro vi ute på banad väg som en lång bit bortåt är jämförelsevis slät, ehuru en smula fuktig.
Jag kastar mig upp på hästen och säger för att uppmuntra mitt sällskap — hvad hon skall vara ängslig nu!
»Nu fröken, är det ingen fara mer, nu kunna vi rida så fort vi vilja!»
Men jag gör upp räkningen utan värden, ty med éns hör jag en röst bakom oss hånfullt ropa:
»Nej, nu är du allt fast, min gosse lilla! Du glömmer, att spängerna öfver ån där nere äro borta sen sista vårfloden.»
Och jag vet, att på ena sidan ha vi en sänk mosse, som ingen tar sig öfver, på andra sidan brant stupande berg, omöjliga att komma upp på. Förtviflan griper mig, men jag eggar hästen till skarpt traf och efter en kvarts ridt äro vi långt undan våra förföljare.
Men jag vet nu, att det skall bli oss än svårare att helskinnade komma ut ur skogen, ty banditema ha till vägvisare en tattare från trakten, tjuf skytt och skogskännare lika bra som jag. Och lika bra som han, vet jag, att vi aldrig skola kunna taga oss öfver den brusande ån, ty, som han sade, spängerna äro borta. Att jag inte kommit att tänka på det förr! Alldeles som i en fälla!
Alldeles förtviflad vänder jag mig om och säger till min följeslagarinna:
»Ah, fröken, hvarför kom ni hit upp i skogen?»
Och hon kommer den att bytas ut i en annan genom att med iskallt lugn svara:
»Jag kunde väl inte sitta stilla, då jag hörde, att det gällde en människas lif. Ingen annan än jag var hemma, då Vikland kom in och berättade hur det var!»
Det gör mig nästan godt att få säga henne, att vi äro så godt som förlorade. Men hon lutar sig fram på hästen och räcker mig sin revolver:
»I värsta fall ha vi den här. Jag hoppas att ni kan begagna den!»
Medan vi tigande trafva vidare är jag nära att ropa högt af glädje. Ty jag erinrar mig med ens, att jag under vintern på ett ställe tagit mig ner på skidor mellan bergen och att det ej bör vara omöjligt att där leda upp hästarne. Och åter fortsätta vi i starkt traf, tills vi nå den branta sänka, som jag så lyckligt kommit att tänka på. Mycket riktigt få vi efter otroliga mödor upp hästarne och äro räddade, ty våra envisa följeslagare ha tydligen förlorat våra spår, åtminstone höra vi ej af dem mera den natten, utan komma utan vidare ner på allmän landsväg och galoppera i snabb ridt in till staden.
Där inne är det stor uppståndelse, och en skara dreffolk draga på mina anvisningar samma natt upp åt skogen. Och ett godt fynd göra de, af de värsta galgfåglar som på länge huserat där i skogarne.
På en soffa låg Vikland med armen i band och han kom mig att glömma all trötthet efter nervspänningen och ansträngningen strax förut genom att berätta mig hur Allice varit omöjlig att hejda, när hon hörde, att jag sväfvade i fara.
Och så gaf hon sig ut på ett sådant äfventyr, den modiga flickan, för min skull.
För min skull var det ändå, det erkände hon sedan, ehuru hon gjorde det indirekt samma afton, då jag återlämnade revolvern.
»Fråga mig inte nu ?» bad hon. »Jag är så trött, så trött.»
Vikland skrattade, Vikland har så lätt för. att, skratta, men jag tyckte den gången, att hans skratt lät förfärligt opassande.
Men Vikland är en bra pojke, om också en smula grofhuggen.
Och ofta skryter han öfver ärret efter kulan i sin arm.
Har då inte jag större rätt att skryta en smula med min käcka, präktiga Allice's och dåvarande fröken Bergmans äfventyrliga ridt?
paul b. du chaillu †.
Den kände [-forskningsresanden-] {+forskningsre- sanden+} Paul
Belloni Du Chaillu, bekant från sina resor i Afrika och annorstädes har nyligen aflidit i S:t Petersburg. Hans forskningar, speciellt rörande gorillan, ha varit af vetenskaplig betydelse, och efter resor i Sverige, Norge och Finland utgaf han ett stort verk, The land of the midnight san, öfversatt tiU svenska o ch här mycket kändt.
