Sida 834
JÖRN UHL-FÖRFATTAREN GUSTAV FRENSSEN.
Korrespondens från ett besök, för HVAR 8 DAG af W. Tr.
Kliché: Bengt Silfvertfarre.
Kliché: Bengt Silfversparre.
Mellan mynningarne af Elbe och Eider, där Dit-marschens bördiga jord bringar präktiga skördar och såväl människor som djur äro i besittning af denna kroppsliga välmåga och förnöjelse, som man endast finner i de fetare landskapen, där har ock under senare årtionden några af Tysklands mäktigaste litteraturmän sett dagen. Hebbel, Storm och Klaus Groth ha i denna lilla landsdel haft sin vagga — Detlev von Liliencron har sin födelseort alldeles i dess närhet och slutligen stammar Gustav Frenssen, Tysklands för närvarande mest populäre författare, äfven från denna andligt och materielt så fruktbara trakt. Marschlandet har fostrat diktare, sådana som hela riket afundas det, och de stora slätterna, hedarna, ha fått sina tolkare och sångare i personer, hvilkas namn trängt fram till fosterlandets alla klasser, till världens alla bildade nationer.
Och — under af alla under! — ditmarschbonden är nästan lika stolt öfver sina store män som öfver sina feta tegar och sin rundskinande boskap — och särskildt hyser han för den sist komne, för sin förre pastor* Gustav Frenssen, en vänskap som t. o. m. kan öfvergå i beundran.
Hvarför Gustav Frenssen så fullt slagit igenom? hvarför Jörn Uhl bara i Tyskland gått ut i 160,000 exemplar?
Därför att författaren är en af dessa konstens lycklige som kunna skapa med glädje, med sol i sinne och fantasi och med öppen blick för allt det vackra, äkta och fina hos naturen och människorna. Därför att han framträdde, när nästan hela germanska litteraturen sprang blindbock på onaturens teaterscener, såg allt skumt och dystert samt klädde ut sig i nervöst pjollrande ord och skrikande frasgrannlåt. I Tyskland skall ju — så är traditionen -— dikten Upp på scenen. Grofva män och kvinnor skola med teaterteknikens grofva medel ställa fram författarens tankar ocli typer, och denne skall med teaterpersonalen dela den eventuella äran och framgången. Och från scenen är det som hans rykte vidare skall befästas.
Frenssen skref sin Jörn Uhl så som han fann lifvet rundt omkring sig — han lefde ju själf med och minst af allt tänkte han på teatereffekter och tendenser. Hembygdens, Ditmarschens, starka vind och friska luft gåfvo honom ett annat diktarlynne än de moderna tyska teatermännens.
Och det var det som folket längtade efter.
De kammarlärde kunde väl rynka på näsan och tala om brist på koncentration och verkningsfull styrka — hvad gjorde det, när bokens breda folkpoesi ägde denna underbara förmåga att fånga, så som endast det verkliga konstverket äger.
Nu några ord om Gustav Frenssen som privatman och människa!
Jag träffade honom härom dagen midt i marsch-landet, i Meldorf — den lilla staden i Holstein, där man har Nordsjön efter en halftimmas promenad, och hvarifrån ögat rundt omkring fångas af bördiga, feta fält- och betesmarker, eller just de samma trakter, hvilka i Jörn Uhl så hemtroget skildras. I Meldorf har han för framtiden slagit ned sina bopålar, sen han för alltid lämnat det lilla pastoratet i Hemme, hvarest 10 år tillbrakts i stillhet och lugn. Och i Meldorf känner han sig hemma. Härifrån är hans unga fru, här har han själf studerat vid det gamla gymnasiet, och här håller han nu på att uppföra sitt ståtliga nya hem, hvilket folket redan döpt och gifvit namnet »Uhlheim».
»Jag flyttar hit in redan 1 okt.», säger han leende, då vi tillsammans ströfva omkring i de stora, halffärdiga rummen, hvarest olika sorters handtverkare föra ett öronbedöfvande larm, »får jag bara. ett par af rummen färdiga då, är det 'bra. Sen må de föröfrigt husera här så mycket de vill — jag är van vid buller, har ju själf vuxit upp i ett snickarehem. Det bara fröjdar mig, när folk arbetar.»
»Nåja, men att skrifva? Diktarfriden?»
»Det skadar inte! För öfrigt blir en bok inte färdig i en sådan hast heller. Ett hus byggs mycket fortare.»
Gustav Frenssen skrattade muntert och fortsatte, på min fråga om det var sannt som tidningarna ljögo,
— 816 —
