Sida 392
CARL YNGVE SAHLIN.
Den 4 sistlidne mars ingick en af vårt lands mest kände lärde, f. professorn och rektorn vid Uppsala universitet CARL YNGVE SAHLIN i sitt 80 de år.
Född i Fröskogs socken i Dalsland, blef S. 1841 student vid Uppsala universitet och 1851 fil. d: r. IVå år senare kallades han till docent i teoretisk filosofi, men utnämndes 1856 till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi vid Lunds universitet, där han 1862 blef professor i teoretisk filosofi. Uppsala universitet återbördade honom likväl redan två år senare som professor i praktisk filosofi, från hvilken lärostol S. tog afsked 1894, då han bosatte sig i Stockholm.
Som filosof är S. en bland Boströms lärjungar och den som i främsta rummet utvecklat dennes system. Han har utgifvit ett stort antal afhandlingar i sitt ämne — bland annat: Har Hegel öfvervunnit dualismen? Om villkoren för möjligbeten af praktisk filosofi, Om grundmotsatsen i världen, Om det stoiska högmodet, Om ministrarne i den konstitutionella monarkien, Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar, Om naturens lif, Hvad är det högsta i historien?, Om personlig storhet, Om and-
lig frihet, Om fosterlandskärleken, Några tankar om människan och samhället, Om det inre lifvet, Om filosofiens metod enligt Boströms åsikt, o. s. v. — hvari han lägger i dagen sträng logisk skärpa med noggrant fasthållande af de i hvarje fall använda synpunkterna. Genom sin logik har S. tvifvelsutan lärt den akademiska ungdomen att tänka klart.
Professor Sahlin har bland de akademiska lärarne innehaft en i mångt och mycket ledande roll. Åren 1876—89 var han universitetets rektor, under det. skede då något så betydelsefullt som det nya universitetshusets tillkomst ägde rum. Han har äfven varit inspektor för flera nationer, stadsfullmäktig m. m.
År 1893 blef S. juris hedersdoktor. På 1870-och 80-talen var han ledamot af ett par kommittéer rörande universiteten och 1895—98 led. i styrelsen för Stockholms högskola, hvilkens inspektor han äfven varit. Allt som allt har han utvecklat en ovanligt framstående verksamhet.
Gift 1857 med Maria Amalia Nordenfelt, är en af sönerna sedan i fjol generaldirektör för telegrafverket.
RÖDT VINTERLJUS.
En konturteckning. För HVAR 8 DAG af Frida Åslund.
Den kulliga slätten låg andlös tyst och stilla i ljuset af sjunkande vintersol. Luften var stel och orörlig, och det kom ej ett ljud igenom den som störde.
Det var en sådan där underligt stilla vintersol-sänkning.
Skogen stod tyst omkring och taggade sig mörk mot himlen. Där i väster var brinnande rödt ljus ofvan skogskanten — —- —
Det var en väg som låg mörkblå mellan de höga plogkanterna. Där kom en ung kvinna gående. Den kalla luften stod omkring henne och gjorde kinderna röda.
Men det var som om hon ej känt hur kallt det var, ty hon gick endast sakta fram med ögonen riktade nedåt på vägen.
Snön knarrade och knarrade under stegen.
Hvad gick hon och drömde om?
De raka, mörka ögonbrynen drogos ihop. Det var som undrade hon på något som hon ej kunde förstå.
Hon hade nyss gått därinne, hemma i den röda prästgården och dukat af middagsbordet. Hon hade gått därinne i sina invanda sysslor, men tankarne hade gått långt borta — långt borta —.
Och se'n då allt varit färdigt, då hade hon ej känt sig stå ut längre, ej kunnat komma till klarhet, om hon ej fått gå ut i det gulröda ljuset ensam.
Och nu skulle hon välja — för lifvet. Det kom så högtidligt för henne.
Hon kände hur brefvet rasslade för hvarje steg hon tog. Det var brefvet från honom, som bedt henne bli hans hustru.
Hans hustru.
Nog hade hon tänkt på det brefvet ofta förr, men ej med hans namn inunder. Det var ett annat namn hon tänkte där — ett som kom henne att känna det som en kall knif stuckit in i henne, därför, att det ej stod där.
Det hade kommit med posten strax före mid--dagen, och hon hade endast hunnit ögna igenom.
Men med ens hade hela hennes lif och drömmar förut stått i blixtbelysning för henne.
Och nu hade hon velat vara ensam en stund och drömma och minnas allt det där — förr — innan hon tog farväl och det nya började — —
Ty hon kände redan nu innerst inne hvad hon komme att välja — — —
Och det blef för henne som hade det gått förbi henne hela hennes lif och upplefvelser de sista åren.
Hon kom ihåg den sommaren hon var 16 år. Det var då ban första gången hade kommit dit till hennes hembygd för att måla.
Den sommaren — hur många gånger hade de ej gått just på denna vägen och hon hade lyssnat
— lyssnat. Han hade talt om det glittrande, skimrande lifvet därute, fjärilsleken det där röda och lysande som kommit hennes ögon att stråla och glänsa.
Hon hade varit som en törstig jord, som supit in sommarrägnet. Och hur hon hade drömt och hoppats och längtat — hur trist och grått och all-dagligt såg det inte ut här hemma.
Hon bade undrat på att han velat måla detta, slätten med kullarne, skogen och sjön — och hon kom ihåg, hur ban liade lett då hon frågat honom om det, som man ler åt ett oförnuftigt barn.
Men det hade blifvit så rikt för henne allting, den sommaren. Det blef så rikt och härligt och fullt för henne, så hon tyckte inte det fick rum uppe i hennes gafvelrum —- hon hade nästan aldrig kunnat vara inne den sommaren.
Och så en kväll — de hade gått på stigen efter sjön, stigen, som var så smal att de nästan fingo gå efter hvarandra — då hade han sagt det
— att han skulle komma åter en gång och föra henne med sig ut i det skimrande röda därute. Det hade varit en mulen och varm och regntung kväll. Men så hade solen blixtrat fram genom molnen och det hade blifvit en glödande röd rand med allt det midna och grå omkring.
Och så hade de stannat och han hade pekat
dit bort: Där skulle deras lyckas land vara.
*
Och vintern, som följt efter.
Hvad hon haft för ett medlidande med alla de andra där i trakten! Hon tyckte att de voro som
- 374 -
