Sida 603
MIMNESSTODEN ÖFVER CURRY TREFFENBERG I MORA.
Foto. Wikander, Mura. Kliché .• Kern. A.-B, Bertgt Silfverrparre Sthlm—Gbg
NÄR TÄCKELSET FÖLL FRÅN CURRY TREFFENRERGS MINNESSTOD I MORA.
Den i juni aftäcktes i Mora den öfver Landshöfding Curry Treffeub crg resta minncsstoden. Högtidligheten öfvervara af flere tusental af nationalklädd dalallmoge förutom ett stort antal fracnståei de personer i trakten.
Bysten är modellerad af professor Runeberg i Helsingfors; piedestalen efter teckning af professor Clason. I midten af piedestalen läses:
CURRY TREFFENBERG i/s 1825—1/9 1897.
Minnes-toden är tillkommen genom bidrag från Dala-socknarna, eii-i»ilde och bolag, fräjist Mora—Vänerns järnväg, hvars skapaie Landshöfding Treffenberg var.
LILL-EKIK.
En Stockholmsbild af Allan. För HVAR 8 DAG.
Det var en vacker vårafton i början af maj och många Östermalmsbor hade utsträckt sina promenader utåt Gärdet för att njuta af den härliga vårluften och den friska grönskan därute. Den brukar minsann ej vara så länge. Snart ligger Gärdet, brunbrändt af solen och nedtrampadt af militärpromenaderna.
Från Yärtahållet kom en ung ljuslagd arbetare med matsäckskorgen på armen och vek af in genom gamla Ladugårdslandsiull på väg hem. Ehuru han varit i arbete sedan tidigt på morgonen, var hans gång rask och den militäriska hållningen tydde på f. d. gardisten.
Då han sneddade öfver Karlaplan, var han nära att trampa på en boll, som kom rullande framför fötterna på honom. Han tog upp bollen åt den lille rödkindade gossen, som ifrigt kom springande efter den och med ett blygt tack galopperade denne bort igen.
Lars Erik Borg blef stående och såg efter honom. Hvar hade han sett det där lilla ljusa hufvudet förut? Den där skälmska blicken ur de klara gråblåa ögonen förelöll honom så bekant. Kunde det vara — nej, det var ej troligt — men ändå! O m det skulle vara Lill-Erik! Hans egen lilla pys!
Hur mindes han ej den där vintern för tre år sedan, då han hade gått utan arbete nästan hela tiden. Hustrun hade ingenting kunnat förtjäna, klen som hon var efter den lilla, de fått till julklapp. Så hade han en dag ej vetat sig annan råd, än han
gått upp till sin gamla löjtnant från den tiden han tjänte vid hästgardet. Denne hade då skaffat honom litet tillfälligt arbete och dessutom hjälpt dem med ett och annat. Men så hade han en dag kommit och velat hjälpa dem äfven på ett annat sätt, erbjudit sig att taga deras pojke som eget barn — taga deras Lill-Erik!.....
Nej, se där stannade den lilla pysen, som det tycktes, hos sin sköterska. Han var rakt tvungen
att gå närmare och se.....
Hur hade det ej känts att lämna ifrån sig enda pojken! De andra tre barnen voro flickor. Men nöden hade ingen lag. Han såg, han gjorde löjtnanten, hvars äktenskap var barnlöst, en glädje därmed och visste, att hans barn skulle få det bra, ty snäll hade löjtnanten alltid varit både mot människor och djur. Isynnerhet hade det senare slagit an på Borg, som själf alltid tänkt på sin häst i första rummet. Men hårdt hade det ändå varit!...
Han satte sig på en soffa snedt emot, där pojken lekte.....
Kanske han misstog sig! Det var ju ändå så stor skillnad mellan denne och hans lilla ljushåriga, trubbnästa pojke. Men barn kunna också förändra sig mycket på tre år och sitt löfte trogen hade ban på hela tiden ej gjort något försök att återse den lille, hvilket varit honom så mycket lättare, som löjtnanten strax därpå tagit afsked, flyttat ut till sin landtegendom och endast tillfälligtvis vistades i staden. Nej, han hade nog sett rätt ändå. Den där
- 585 -
