Sida 98
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 70)
— Bab, en flicksnärta, sade han halfhögt.
Det var storbjudning i prästgården. Godsägare Falks, prästfamiljerna rundt omkring, lektor Vibergs från staden och en hel del fint folk voro församlade. Mari småpratade vid kaffet, berömde småbröd och anordningar, skvallrade smått om ditt och datt, och åt af de rikliga förfriskningarne.
Anna Maja styrde och ställde. Hon hade blifvit så märkbart stilla och tyst sista tiden, och »litet blek om näbben till på köpet», som godsägare Falk anmärkte. Det retade henne, att just baron Ståhl skulle stå bredvid och höra det. Han måste väl aldrig tro, att han hade något med det att göra. Hon blef uppsluppet munter, rädd som hon var, att han skulle märka, hur olycklig hon kände sig vid tanken på, att han skulle resa i morgon och hön aldrig, aldrig skulle få se honom mer. Men han hade ju burit sig så oförskämdt åt. Hon gick bort och skämtade helt ogeneradt som i gamla dagar med pojkarne och kandidat Hansson. Kandidaten var öfverförtjust och såg svärmiskt på henne med sina plirande ögon bakom pincenezen. Men hvar gång hon såg upp mötte hon ett par andra ögon, mörka och allvarliga, och utan det gäckande och skrattlystna uttrycket som förr. Då rodnade hon och vågade ej se upp på en lång stund.
Adéle såg missbelåten ut, men Henriette var idel leende. Hon närmade sig åtskilliga gånger sin kusin, men då han ej visade henne någon uppmärksamhet, lade hon an på en rätt till åren kommen pastorsadjunkt, som tycktes till fyllest uppskatta den höga gunst, som blef honom beskärd.
På aftonen blef det musik. Henriette föredrog med mycken patos det ena salongsstycket efter det andra. Godsägaren vände sig till baron Ståhl. '
— Sjung du en bit nu.
Baronen reste sig och gick bort till pianot.
— Ackompagnera mig till »Dulgt Kjærlighed», du Henriette!
Henriette såg blixtsnabbt upp. Hon glömde i ett nu alldeles prästmannen och slog an några ackord, under det hon svärmiskt blickade upp i kusinens ansikte. Baronen började:
»Han tvær over bænkerne hang,
Hun lystig i dansen sig svang.
Hun legte, hun lo
Med en och med to.
Hans hierte var nær ved att briste —
Det var en manlig, stark stämma och dock så mjuk och välklingande.
Anna Maja smög sig in i förmaket bakom portiererna. Hon måste bita i näsduken för att in le snyfta högt, men tårarna tillrade ned för kinderna
— Herre Gud, hvad skall jag göra, jag får aldrig, aldrig se honom mer!
Sången tystnade därute:
»Men det var der ingen, som vidste.»
Steg hördes ute från hvardagsrummet, långa och släpande. Det var Frans. Anna Maja böjde sig in mot dörrkarmen, men Frans hade redan sett henne.
— Hvad sitter du här och lipar för, Anna Maja ? Han drog henne hårdt i armen och ville hafva henne fram i ljuset. Anna Maja snodde raskt näsduken om sin högra hand.
— Jag har skurit mig, sade hon mellan tårarna, låt mig vara i fred.
— Hvad är det, fröken Lind, hördes en annan röst i salsdörren, har ni skadat er? Låt mig se på. handen, jag är ju, eller rättare sagdt, skall bli doktor, så det måste jag väl förstå mig på.
Anna Maja gömde ansiktet i händerna och bara snyftade. Åh! hon skämdes så förskräckligt.
— Hör du, min vän, baronen vände sig till Frans, skulle du inte vilja söka rätt på mitt cigarrettfodral, jag har förlagt det någonstädes i sälen.
Frans såg ännu en gång på systern, så gick han ut.
— Lilla Anna Maja, baron Ståhl gick fram och lade armen om hennes lif. — Nu är ej tid att leka »kurra gömma» längre, hans röst var så vek och öm, i morgon reser jag, älskade.
Anna Maja svarade inte, hon bara tryckte sig långt in i hans famn och grät högt. Han lyfte upp hennes hufvud och såg henne in i ögonen.
— Säg, att du förlåter mig och säg, att du vill älska mig och en gång bli min lilla hustru, så är jag den lyckligaste man i världen.
Anna Maja lyfte upp hufvudet och skalken glimrade mellan tårarna.
— Men, sade hon, det var ju handen ni skulle se på, och — för öfrigt, folk i vår klass brukar inte gifta sig med baroner.
— Så, Anna Maja, inte den tonen mera, det är slut på leken, han var mycket allvarsam, säg, vill du hålla af mig, Anna Maja?
Hon böjde hufvudet och hviskade sakta och blygt sitt — ja. —
Han slöt henne i sin famn.
— Ser du, man skall aldrig säga aldrig, min älskade lilla Anna Maja.
(Slut.)
Foto. Lindblad, Oskarshamn. , ' Km A'B- *** tW^v™ stum-etg.
DEN UPPBRUNNA ÅNGAREN »BLEKINGE». »Blekinge» råkade den 22 oktober under resa från Borgholm till Oskarshamn i brand och förstördes fullständigt.
Ingen människa skadades.
