Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

HVAR 8 DAG

Schumeier råder Lueger gå och hänga sig för att slippa den offentliga afrättningen. Lueger skriker att mördare skola tiga. Tyskarne Schönerer och Iro underrätta »kollegerna» tjecherna Klofac och hans kamrater att dessa icke endast äro politiska svindlare utan äfven äro nära besläktade med åtskilliga nyttiga husdjur.

Och så vidare. Vid sådana tillfällen hjälper det icke hvad presidenten gör. Han lämnar vanligtvis stridsplatsen och återkommer först då de rasande riksdagsmännen skrikit sig hesa eller slagit sig trötta. Då kan han åter öppna förhandlingarna i det »höga huset», som det på det parlamentariska språket heter.

Tydligtvis taga sig sådana beklagliga förirringar i det parlamentariska lifvet i Österrike värre ut på afstånd än där de förekomma, hvarest man så småningom öfver alla öfvergångar vant sig vid dem och därför betrakta dem med andra ögon. Men de äro icke mindre beklagliga därför, och de gifva en sorglig bild af söndringen i detta politiskt sönderrifna land. Och i stället för ett småningom skeende aftagande af de politiska motsatserna, som man väntat sig från språkkoncessionerna åt slaverna, hafva nya politiska motsatser, de socialpolitiska, trädt i förgrunden och skärpt kampen i parlamentet.

Samtidigt med att alla de många nationaliteterna, tyskar, italienare, slaver etc., ligga i håret på hvarandra i språk- och andra nationalitetsfrågor, uppträda större grupper såsom de mest hätska motståndare i socialpolitiska frågor, nämligen de kristlig-sociala (reaktionärer och rasande antisemiter) under Wien-borgmästaren Lueger samt socialdemokraterna, hvilka sakta synas vinna fot äfven i Österrike, ehuru Luegerpar-tiet i år eröfrat så godt som hela hufvudstaden. I

nationalitetsfrågorna stå tjecherna i den mest förbittrade stridsställning till det tysk-radikala partiet, som skrifvit Stor-Tyskland på sin fana, med all makt arbeta på anslutningen till Tyskland och därvid står i komplott med den från tyska evangeliske och lutheraner med pänningar understödda »los- von Rom»-(be-frielse från Rom)agitationen i Österrike. Då därtill kommer att de österrikiske statsmännen sakna den nödiga ledarkraften eller icke kunna erhålla den nödiga makten, att den österrikiska aristokratien lefver mest för nöjen, insöfd i gamla traditioner, utan intresse för politiken, och att intelligensaristokratien af andra skäl drager sig för att kasta sig in i det politiska lifvet, är det begripligt att det österrikiska parlamentet företer den bild det gör.

Men det är säkert orätt att af dessa förhållanden — såsom många göra — misströsta om Österrikes framtid. Gentemot alla pessimistiska spådomar om ett sönderfallande, t. ex. efter den gamle sammanhållande, samman jämkande, af alla omtyckte käjsa-rens död, står det faktum, att man alltför väl inser de många fördelarne den nuvarande statsordningen medför för att icke hvar på sitt håll akta sig för att komma under en stor, stark makts välde. För öfrigt äro tyskarne i Österrike, de värste statssön-dringssträfvarne, så litet älskade i Tyskland, att det för närvarande och långt framåt till och med synes omöjligt — oafsedt om alla andra hinder aflägsnats — att åstadkomma en ändring af den tyska riksförfattningen för deras upptagande i tyska statsförbundet. Detta icke minst af rädsla för en förskjutning af den religiösa maktställningen mellan Tysklands nord-och sydstater. Och ensamma, såsom själfständiga, kunna Österrikes nationaliteter icke bestå.

"DEN RÖDA KÅPAN".

Bland de yngre franska dramaturgerna har Brieux redan i åtskilliga år intagit en framstående och säregen plats. De nutida sceniska författarne i Frankrike åstadkomma icke sällan i hög grad kvicka och underhållande verk. De använda satirens gissel, men mera för sitt eget och publikens nöje, än för att verkligen träffa hårdt och tillrättavisande. De bry sig icke om annat än att rycka på axlarne, medan det smäller. Några »världsförbättrare» vilja de icke vara. — Se upp! — ropa de. — Låt icke dupera er! Skratta åt narrspelet, men förlyft er icke på detl...

Brieux är en annan man. Han är på långt när icke så kvick som en Lavedan, icke ens som Capus — de små satiriska krönikor, som Brieux på sin tid skref i Le Figaro, voro ofta tunga nog, och han fick i denna kortfattade form icke fram, hvad han ville — men han har långt större djup, och han är, rent ut sagdt, moralisk. Brieux gör verkligen anspråk på att vara en »världsförbättrare». Han är en predikare, som ropar högt och tydligt, som aldrig låter åhöraren sväfva i ovisshet om författarens mening. Han är på sätt och vis en modern Augier, och han har, liksom denne, en stor talang, ja så mycket talang, att han aldrig oaktadt sitt moraliserande blir tråkig — hvilket för en dramatisk författare är det farligaste af allt, ty scenens konst är så beskaffad, att en tråkig teaterpjes är, snart sagdt, det olidligaste af allt.. .

— Brieux' författareskap — säger Jules Lemaitre på tal om en af hans pjeser, »L'Engrenage», som gafs redan 1894 — vittnar om en djupt hederlig person. Man påträffar öfverallt i hans pjeser ett starkt samvete, en ädel och omotståndlig öppenhjärtighet och — hvad som håller på att bli sällsynt hos oss — en lugn och säker urskillning mellan ondt och godt. Han har lyckan att vara hvarken

»boulevardier» eller »dilettant». Han har väl reda på landsorten, och hans personer äro nästan alltid landsortsbor. Han målar deras seder med en lugn och ytterlig noggrannhet. Han har något i sig af den gode Sedaine's oskuldsfulla enkelhet Brieux' komedier äro helt enkelt »moraliteter». Historien om »Blanchette» visar oss, att undervisningens spridande medför sina olägenheter — att en bondflicka, som har sitt lärarinnebetyg, men ingen anställning, har ytterst lätt att spåra ur. Historien om »Monsieur de Réboval» lär oss, att man icke skall ha två familjer — och att fariséismen, vördnaden för konvenansen icke är det samma som dygden. Och historien om Rémoussin i »L'Engre-nage» låter oss inse, att politiken förstör många samveten. — Men dessa »moraliteter» äro, märkvärdigt nog, alls icke kalla; de äro lefvande. Lefvande genom värmen i den moraliska känsla, hvaraf de äro fyllda; lefvande genom den omedelbara, käcka realismen i utförandet och genom den sannaste iakttagelse af medelklassen; alls inga onödiga egendomligheter i psykologien eller uttrycket; i ögonen fallande riktiga, icke sällan något grofva drag, mycken scenisk verkan; beständig rörelse; mycken naturlighet. Och midt i allt detta märker man — jag säger det ännu en gång — det hälsosamma behaget, som utstrålar från en uppriktig och ädel själ.. .

*

Brieux har nu presenterats äfven å en svensk scen. Det skedde helt nyligen å Svenska teatern i Stockholm, då »Den röda kåpan» — »La robe rouge» — en pjes, som på de senare två åren gifvits på många scener i världen, uppfördes inför en gripen och beundrande publik.

I »Den röda kåpan» visar Brieux, liuru bristfällig rättskipningen rràste vara, därför att domaren, män-