Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

prinsessan af panna.

Berättelse för HVAR 8 DAG af Mustafa.

Under min vistelse i Bombay i mars 1902 stiftade jag bekantskap med en engelsman, en herre, som tycktes gjort till sin lifsuppgift att flacka omkring i världen. Då vi dagligen efter tiffin nedsjunkna i hvi ostolarne på »Esp.anads» verandor lyssnade till kråkornas bedöfvande skri eller läto våra ögon förströdda hvila på de nere på gatan agerande trollkarlarne under det cigarrettröken hvirflade ljusblå upp i middagens öfverhe tade luft p ägade han förtälja mig allehanda underbara tilldragelser ur sitt växlande lif.

Jag befann mig, så berättade han en dag, på våren 1896 i Saloniki sysselsatt med sludiet af je-.zidernas, de så kallade djäfvulsdyrkarnes, i Kurdistan historia och religion. Jag hade b.ifvit hänvisad i och för upplysningar om dessa förhållanden till en i Saloniki sig uppehållande engelsman, cn mr X. Denne man, som efter att i yngre år gjort vidlyftiga resor i Kurdistan, sedermera beklädt någon ämbetsmannapost i »Central India» uppehöll sig i och lör studier i Saloniki. Då jag en dag befann mig i mr X: s hus på väg till hans arbetsrum, dit jag blifvit hänvisad af en indisk tjänare, hörde jag inifrån våningen en halft ursinnig, halft gråtfärdig röst — No, no I don 't like it, never I '11 wear it. Inkommen i mr X: s arbetsrum uppfattade jag under det jag väntade på värden ett synnerligen lifligt meningsutbyte i det bredvidliggande rummet — å ena sidan samma röst som nyss trängt mig till mötes, häftig, våldsam och egensinnig, å andra sidan en lugn, allvarlig mansröst. Så blef det plötsligt tyst, hvarefter en dörr våldsamt slogs igen. Ögonblicket därpå inträdde mr X. i rummet, där jag väntade honom. Sedan vi samtalat en stund om jeziderna och han lofvat att ställa sina anteckningar om detta underliga folk till mitt förfogande, frågade han mig just då jag var beredd att lämna honom, om jag hört uppträdet i det angränsande rummet och uppfattat hvad saken gällde. Ja, visserligen hörde jag men uppfattade ej hvad ordväxlingen rörde.

Som ni antagligen är nyfiken, sade mr X., kan jag gärna berätta er förhållandet. Vi slogo oss åter ned i våra hvilstolar och mr X. berättade:

Under de år jag vistades i Indien och hade min tjänstgöring att börja med i Jhansi, sedermera i Sutna, uppfostrades i mitt hem en brorsdotter till maharadjan af Panna. Pannastaten är en af de talrika halfsuveräna staterna inom Bundelkhand-di-striktet i Central Indien och räknar en befolkning af knappt en million människor. Hufvudstaden Panna, för öfrigt statens enda stad, är belägen ett tjugutal engelska mil väster om stationen Sutna på järnvägs-linien Bombay—Djubbulpur—Allahabad. I Panna regerade på 1870-talet Budra Pratab Singh Bahadur, hvilken vid sin död efterträddes af Lookpal Singh Bahadur. Denne Lookpal hade en broder Bao Radj, som i sin ungdom varit i England, och för att få .sin dotter Rani Sindha uppfostrad på europeiskt sätt, öfverlämnade han henne i min hustrus och min vård, alldenstund han och jag af gammalt voro vänner. Då jag sedermera för två år sedan lämnade Indien, begärde Rao Radj att jag skulle taga den unga prinsessan med mig till England för att hon därstädes under ett år skulle få fullborda sin europeiska uppfostran. Den kvinnliga, rätt upphetsade röst ni nyss hörde tillhör prinsessan Sindha af Panna, nu en ung dam på 17 år, som i höst skall återvända till sin faders hof i Panna. Måhända får ni en egendomlig uppfattning om hennes europeiska uppfostran, då jag berättar er, att tvisten mellan henne och mig

berörde det i mitt tycke rätt ledsamma förhållandet, att hon esomoftast gör uppror mot den europieska klädedräkten och för närvarande fått i sitt hufvud att på inga villkor begagna strumpor och skor.

Sannerligen Sir, inföll jag, förefaller ni mig icke som en tyrann. Jag ställer mig obetingadt på prinsessans sida och anser att bärandet af strumpor och skor ingalunda ingår i uppfostran. Om »i icke har något däremot, skulle jag vilja anhålla att bli föreställd för hennes höghet, ty upprorstendenser emot vår rysliga civilisation tilltala mig alltid —

På detta sätt blef jag bekant med prinsessan af Panna och var från den clagen en mycket ofta sedd gäst i mr X: s hus. Hennes höghet, som helt och hållet bortlagt sin indiska tillbakadragenhet, utan att tillägna sig den engelska miss-sippheten, var hänryckt öfver att jag tog hennes parti i afseende på strumporna och att jag förklarade mig beredd att åtfölja henne om hon ville promenera på Salonikis gator utan strumpor, ja, utan några kläder alls, hvarifrån hon dock godhetsfullt afstod, föredragande att utveckla sin otvifvelaktigt originella smak för brist på toaletter inomhus.

Mr X. var emellertid ständigt upptagen af sina studier. Mrs X. satt hela dagen bunden af gikt i sin stol och jag blef familjen en räddare i nöden. Alla mina stort anlagda jezidiska studier fingo vandra in i skräpvrån och jag ägnade dag efter dag åt att underhålla och sysselsätta den allt annat än fridsamma prinsessan. Det blef en härlig vår detta år och Saloniki var skönare än någonsin förr. Den ena dagen efter den andra, den ena veckan efter den andra förgick under långa promenader på tu man hand i Salonikis tysta turkiska kvarter eller bland Akropolis spillror och grus, hvarifrån man har en härlig utsikt öfver det ljusblå hafvet och det stolta Olympos, på hvars violetta hjässa snön gnistrar i den glänsande solen. Hela dagar kunde vi sitta ute på det vinfärgade hafvet, endast åtföljda af en judisk roddare, eller ströfva omkring bland grafplat-sernas grus och stenar eller liggande på rygg med ett kullfallet grafmonument till hufvudgärd röka våra nargilehr midt i solgasset, låtande våra blickar drömmande gå ut öfver det vida blanka hafvet, under det våra tankar dvaldes långt bort i fjärran länder. Jag är rädd för att våra tankar allt oftare och

t†ter fotografi midti: Bengt Silfversparre.

TEMPEL I PANNA.

- 487 -