Sida 69
EN FRAMSTÅENDE SVENSK METEOROLOG.
PROFESSOR ROBERT RURENSON †.
Meteorologien eller atmosfärologien är vetenskapen om luftkretsen och dess företeelser. En del äldre författare hänföra till denna vetenskap äfven vissa närliggande vetenskapsgrenar, såsom delar af den fysikaliska geografien och läran om jordmagnetismen. Jämte meteorologien bilda dessa vetenskapsgrenar en alla jordens fysikaliska förhållanden omfattande vetenskap, geofysiken eller den terrestri-ska fysiken.
I medeltiden trodde man, helt naturligt, enär astrologien då härskade, att väderlekens förändringar berodde uteslutande på planetemas ställning till hvarandra samt förnämligast af månens olika faser och ställningar. Först genom uppfinningen af barometern och termometerns förseende med temperaturskala blef det möjligt att noggrant bestämma lufttrycket och lufttemperaturen samt därigenom insamla dugligt material för vetenskapliga undersökningar. Ett sådant insamlande började i större skala i midten af 1700-talet.
En ny period inträdde i meteorologien, då Alexander von Humboldt 1817 utgaf sin berömda afhandling om isotermerna, hvarigenom början gjordes till de jämförande klimatologiska undersökningar, som för ett 50-tal år gåfvo vetenskapen dess prägel. Med Dove, hvilken på 1820-talet begynte sin ett halft sekel långa verksamhet i meteorologiens tjänst, nådde den klimatologiska perioden sin höjdpunkt. Han meddelade ett ofantligt stort observationsmateriel öfver temperatur och nederbörd från alla delar af jorden och lämnade viktiga bidrag till kännedomen om klimatförändringarne under året i olika världsdelar.
Från midten af 1850-talet beträdde dock den meteorologiska forskningen en ny väg, och det klimatologiska arbetet fick träda tillbaka för väderleksläran. Det dröjde emellertid omkring tjugo år, innan det nyare uppfattningssättet förmådde uttränga de äldre föreställningarne om väderleksförän-dringames natur och orsak. Den moderna meteorologien karaktäriseras däraf, att i den samma väderlekens växlingar i tid och rum göras till föremål för vetenskaplig undersökning, medan den klimatologiska forskningen afser att finna de konstanta medel-förhållanden, som äro oberoende af väderlekens tillfälliga växlingar. Den metod, som den moderna
meteorologien använder, består i upprättande af synoptiska kartor, och de nya idéerna vunno först genklang i de skandinaviska länderna. Den nu i meteorologien införda undersökningsmetoden erfordrar ett noggrannare regleradt nät af observationsstationer, vidare att iakttagelserna därstädes utföras med noggranna och jämförbara instrument och efter likartade metoder, samt att de oupphörligt kontrolleras och, så fort sig göra låter, sammanställas. Och detta kan ske endast genom meteorologiska centralanstalter, hvilka också kommit till stånd i kulturländerna. De nya lärorna ha äfven blifvit föremål för matematisk behandling, och meteorologien har också i andra afseenden gjort stora framsteg, t. ex. i afseende på de anordningar, som röra hennes tillämpning på sjöfarten samt beträffande väderlekstelegrafen och de härpå grundade meddelandena om väderleksutsikter och stormvarningar.
Den man, som har hedern af att ha i Sverige infört och utvecklat den moderna meteorologien, är professor Robert Rubenson, hvilken den 14 oktober lade sitt grå och trötta hufvud till evig hvila. Född i Stockholm den 10 april 1829, blef han student i Uppsala 1848 och filosofie doktor 1854. Under åren 1859—1862 företog han en utrikes resa, hvarunder han bland annat i Italien utförde en omfattande undersökning öfver det atmosfäriska ljusets polarisation. Efter hemkomsten ordnade och ledde R. i samråd med dåvarande föreståndaren för astronomiska observatoriet i Uppsala, framlidne professorn Gustaf Svanberg, de meteorologiska iakttagelser, som under åren 1865—1868 anställdes i Uppsala hvarje timme på dygnet af en förening af 125 studenter, hvilka frivilligt och utan ersättning åtagit sig detta arbete. Hos deltagarne lefver ännu i friskt minne det nit och den hänförelse, hvarmed Rubenson då arbetade, och hvarigenom han förstod att rycka ungdomen med sig. Arbetet publicerades vid Uppsala universitets jubelfest 1877. Sedan år 1869 de frivilliga iakttagarnes arbete till större delen ersatts af de af A. G. Theorell konstruerade själfregistrerande apparaterna, ledde Rubenson arbetet med dessa3 beräkning och utgifning. År 1870 utnämndes han till e. o. adjunkt i meteorologi vid universitetet.
R. blef, helt naturligt, 1873 föreståndare för den då inrättade Meteorologiska centralanstalten i Stockholm, som stod under Vetenskapsakademien inseende, kallades s. å. till ledamot af Vetenskapsakademien och erhöll 1876 nytt förordnande såsom föreståndare för anstalten med professors titel. R. ägnade sig icke blott åt praktiska rön, utan äfven i hög grad åt forskningar inom meteorologiens historia samt insamling och bearbetning af gamla iakttagelser.
Ett utmärkt resultat häraf är hans katalog öfver alla i Sverige observerade norrsken till och med 1877. R. var Sveriges ombud vid de meteorologiska kongressenia i Wien 1873 och i Rom 1879 samt var 1875 en af de tre kommissarierna för Sverige vid geografiska utställningen i Paris. År 1878—1887 var han t. f. lärare i fysik vid Stockholms högskola. Äfven i lifförsäkringsmatematiken har han arbetat dels såsom praktisk räknare, dels såsom författare, och jämte annan person hade han i flere år en räkne-byrå, afsedd för allmänt behof. Han var ledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala och Landtbruksakademien i Stockholm.
Robert Rubenson var en på naturvetenskapens olika områden ovanligt väl hemmastadd person, hvilken af godt hjärta delade med sig af sina kunskaper åt hvem som helst, som önskade draga nytta däraf. Han var enkel och flärdlös som få. Det är icke underligt, om den gamle — hvilken på äldre dagar såg ut som en patriark — lämnar ett godt minne efter sig.
— 51 —
