Sida 479
/IVAR S DAG
»hedvig-eleonora».
För HVAR 8 DAG af Rosa F—ff.
I vild fart flögo de fallande lofven omkring i sin vanliga höstdans. Nordvästen kom ilande med en styrka som var fruktansvärd, den blåste upp lofven, den skakade och slet af dem, hvilka ännu sutto kvar, den böjde grenarne så det knakade i de gamla trästammarne och tvingade dem att också, fast mödosamt, röra på sig.
»Hedvig-Eleonora» tyckte, där hon satt, fastspikad på den äldsta eken i parken, att hon nu, liksom i sin ungdom, var ute till sjös — fick strida och kämpa med vågorna för att komma fram.
Där hon nu med stelt stirrande ögon vaggade fram och tillbaks och hörde rasslet utaf de torra grenarne, hvilka böjdes af vinden emot hvarandra, kom det ena minnet efter det andra att passera revy för hennes domnande minnen.
Hennes första klara minne var, då hon nyslöjdad och fint målad fastgjord i fören på en tremastare, för första gången fick komma ut till hafs — ett skogens barn som hon var, och som aldrig förr sett ett haf, huru hon dock straxt blifvit betagen, rent förälskat sig uti det.
Åh — hur hon då fått gunga fram på små mjuka gladt hoppande vågor!
Huru stort hon kände sitt ansvar af att vakta fartyget från att stöta på grund, hon som blifvit satt dit längst ut i fören för att, som hon tog det, skydda det för allt ondt.
Hur väl hon känt att det var hon och kapten där på »Hedvig-Eleonora», som burit hela ansvaret; hur hon snabbt och villigt straxt vändt åt det håll som han, kaptenen, med sitt styre lät henne förstå att han ville de skulle gå.
Snart lärde hon sig att känna den väg de skulle plöja, visste hålla reda på de skär de skulle vika och frukta för.
Men så efter många år fanns ej längre hennes gamle kapten. — Den, som efter honom blef det, hade hon sett tulta omkring på däck som liten pojke, hon mindes den ljufva känsla hon erfor, då han med mjuk, varm barnahand klappat och talat till henne, där hon stel och mållös, setat i fören.
Med honom som kapten, blef det nya vägar att plöja, nya, helt främmande länder som de kommo till.
Hu! — Vågorna voro nu inte längre gladt hoppande, smekande, nej, de voro vilda, rofgiriga, de voro lystna efter gods och guld och varma lefvande människor.
Foto. Elf ett, Köpenhamn Kliché ; Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
KEJSAR WILHELMS FÖDELSEDAGSGÅFVA TILL KONUNG CHRISTIAN IX.
