Sida 741
PORTRÄTTGALLERI
+ A. O. STAAFF,
prost och kyrtawJierde i Offerdal, ■en af Hernösands stifts mäst kände prästmän, afled den 21 juli. Född 1822.
† FR. E. ECKHÉLL,
f. d. disponent vid Kalmar Ång-kvarns A.-B., Oskarshamn, afled den 22 juli, 75 år gammal.
† H. F. APELBOM,
f. d. skådespelare i Stockholm, afled den 24 juli. Född 1836.
† LINA BERG,
den kända författarinnan under signaturen "L. S.", afled i Stockholm den 27 juli.
FRU LOLA.
Ett sommarminne. För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Fru Lola var hänförande, det tyckte alla. Liten, sirlig, ljus och fin som en fédrottning från sagornas land, tog hon alla hjärtan med storm.
Då hon log, log hela högfjällssanatoriet, och då hon var bedröfvad — var det rägnväder öfver hela linien.
Hvem hon egentligen var visste ingen. Hon stod inskrifven i resandeboken under namnet fra Lola Koski, Ryssland.
Sedan tre somrar tillbaka anlände hon hvarje år i slutet af maj och reste igen i slutet af augusti. Hon kom alltid ensam, medförande ett par enkla koffertar, och en stor grå »grand danois», hvilken följde henne som en skugga, hvart hon gick och stod.
Men detta mystiska, som omgaf henne, gjorde blott hennes lilla intagande person dubbelt tilldragande och det var ingen som af nyfikenhet sökte att utfråga henne. Hon var, liksom genom en tyst öfverenskommelse allas skyddsling och hon var i gengäld god mot alla.
Under sin vistelse på sanatoriet bodde hon högst uppe under taket — i två små, ljusa rum, som lågo mot söder.
»Åh, jag älskar solen!» sade hon, tilläggande, liksom en smula vemodigt: »Vi ha aldrig sol i Ryssland !»
Första gång jag såg henne, satt hon ute på verandan — midt i solljuset — och sydde på ett broderi med en massa guldtrådar. Då hon fick syn på mig, log hon och sträckte emot mig en hand — liten och späd som ett barns.
»Goddag och välkommen!» sade hon enkelt. »Mitt namn är fru Lola, rätt och slätt I Ni är förmodligen den kandidat Töfting, som väntades i dag?»
Jag svarade jakande, tog en stol och satte mig bredvid henne och inom tio minuters förlopp pratade vi som gamla, goda vänner.
Hvilken munterhet det bodde inom denna lilla varelse!
Hon log så friskt som ett barn, under det hårets guldburr stod som en gloria kring panna och kinder. Hon kunde säga de underligaste, mest barocka saker med den naturligaste min i världen, och få de lustigaste infall.
En gång köpte hon för 10 kronor konfekt inne i staden och lät sanatoriedamerna äta sig dödssjuka däraf. Själf rörde hon icke en enda bit.
Då hon erfor den olycka hennes gifmildhet förorsakat, utbrast hon helt förnöjdt:
»Gud ske lof, att det gifs andra människor, som också äro oförståndiga — jag trodde endast det var jag som var dum och tanklös!»
Hennes största glädje var då hon kunde få någon af pensionärerna till att spela på flygeln uppe i musiksalen. Hon tackade med strålande ansikte för den uslaste genomhackade polka — och njöt hvarje ton, uppkrupen i den stora hörnsoffan, med »Demidoffs» — hundens — hufvud hvilande på sitt knä.
Vi hade alla den uppfattningen, att hon icke själf kunde spela. Döm därför vår förvåning, då vi en dag gått ett stycke nedåt bergsluttningen för att bättre kunna se solnedgången, lämnande lilla fru Lola efter oss uppe på verandan — plötsligt höres ett svall af toner ned till oss — så mäktigt och virtuosaktigt, att vi stirrade stumma på hvarandra. Jag smög mig upp och fann mycket riktigt vår lilla fédrottning vid flygeln, jagande hela kaskader af sprudlande toner upp med sina små bamafingrar.
»Men fru Lola!» utbrast jag alldeles öfverväldigad.
Hon afbröt sig hastigt med ett par raska slutackord och vände sig mot mig.
»Se så, nu får jag aldrig någon till att spela för mig mer!» sade hon filosofiskt. »Det är en skam!»
En dag kom det en häst löpande från en, ett par mil bort belägen gård. Ingen af pensionärerna voro ridkuirniga och ingen hade lust att draga hästen efter sig den långa vägen, men plötsligt ropar lilla fru Lola:
»Vänta ett ögonblick!» Och så försvann hon in i huset.
Efter tio minuters förlopp visade hon sig åter, iförd en lång släpande riddräkt af blått sammet.
»Herr Töfting», sade hon till mig, »hjälp mig upp på hästen är ni snäll — jag känner vägen till Rygård och på så sätt slipper ägaren att gå i oro för sitt vackra djur!»
»Men fru Lola!» invände jag, »vi ha ju ingen sadel, och så känner ni ju alls icke hästen!»
»Gör ingenting till saken, det är icke första gång jag rider barbacka — och hästen här är ju from som ett lamm!»
Inga motsägelser hjälpte. Jag lyfte hennes fjä-derlätta lilla gestalt upp på hästryggen och där satt hon som hon var fastvuxen och de små bama-händerna mästrade med samma säkerhet tyglarna, som en af Liszt's mest halsbrytande rhapsodier.
Hon tryckte baretten ned på de ostyriga lockarna, ropade ett muntert »adjös» till oss alla och satte så iväg öfver stock och sten.
Vi gingo i den förfärligaste oro och spänning hela förmiddagen för vår skyddsling, och middagen smakade oss icke. Bortåt eftermiddagen kom hon
