Sida 831
HVAR 8 DAG
»TILLBEDJAN»,
stephan sindings senaste verk.
Den store norske bildhuggaren Stephan Sinding har fullbordat
ett nytt verk. ----Delta korta
meddelande sprider alltid en ovansklig glädje bland de sköna konsternas beundrare, alla veta ju redan innan man sett något af arbetet att det är en mästarska-pelse, ett verk som alltid skall höra stor konst till. Så ock nu. Denna senaste, i ler formade stod lär skola vara rent betagande genom den poesifyllda känsla den inger. Mästaren-skalden benämner den »Tillbedjan». Så vackert, så på samma gång varmt och kyskt, som genom denna framställning har väl aldrig en mans beundran för kvinnan blifvit uttryckt. Verket väcker en ofantlig uppmärksamhet och alla beundra det sköna skulpturverket.
\
Foto. Fred. Riise, Köpenhamn. Kliehf: Bengt Silfversparre.
»TILLBEDJAN», Stephan Sindings senaste verk.
EN VISSNAD BLOMMA.
För HVAR 8 DAG af Bronislawa.
Hon var liten, fin och späd, och de blonda lockarna omslöto, ett blekt ansikte, med ett par stora, Iroskyldiga ögon. Hon kom till kuranstalten eller badorten, inte som så många andra, endast för att angenämt fördrifva ett par vackra sommarmånader; nej, hon behöfde lugnet och den rena, stärkande luften för att bli frisk igen. Och där borta i storstaden bidade en orolig moder på utgången och resultatet af denna badsejour, som de mödosamt lagt af slantarna till; och den enkla, men säkra anställning hon fått semester ifrån, den kunde hon återtaga, endast om hon blef stark och frisk igen. — Och gudskelof, det blef hon, rosorna återvände så småningom på kinderna, nerverna blefvo lagnare och bröstet kändes starkt redan efter de första veckorna.
Hvarför skulle hon då ej gnola och sjunga, då hon ensam gick sina ensliga favoritpromenader framåt. Hvarför då inte springa och ropa högt af glädje bland gräs och blommor, som vore hon ännu en liten yster skolflicka blott, och icke den stora, allvarliga damen, som redan hade en själfständig
plats i samhället och som var en kär moders ålderdomsstöd? — Åh, visst borde hon jubla som ett barn då hon kände ny friskhet och lifsmod brusa genom kropp och själ 1
Men en dag då hon i den aflägsna skogsparken, dit sällan en kurgäst förirrade sig, lekte sin ensamma, ystra lek, så stod det plötsligt en mörk ståtlig herre framför henne. Han log så godmodigt emot henne; han måtte ha sett hura lion i sin glada ensamhet samlade hop klädningen, tog fart och sprang utför den lilla gräsbevuxna dalsänkan mellan träden, och så af farten upp igen på andra sidan samt så tillbaka igen, gång på gång. Det var så friskt och lustigt det där, men något komiskt måtte det ha tett sig i en främmande herres ögon, och därför rodnade hon så förläget då hon fick se honom och märkte hans leende;, och han, han lyfte artigt och ursäktande på hatten.
Hon ville skynda bort, men en helt vanlig fras. om att det var så vackert och angenämt här i
- 813 -
