Sida 842
ÄLGJAKTEN Å KLOTENS KRONOPARK.
Foto. Michelsen, Lindesberg. Klichf : Kem A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
EN AF KRONPRINS GUSTAF SKJUTEN ÄLG.
Kronprins Gustaf jagade nyligen älg på Klotens kronopark. Jakten, som passerade under ganska gynnsamma väderleksförhållanden, slutade på 15 fällda älgar, af hvilka Kronprinsen ensam fällde 6 st., däraf 2 granna tjurar. Liksom under de två föragående åren leddes alla anordningarna för jakten af Jägm. på Kloten J. M. Pauli. Vår fotografi visa» Kronprinsen och jaktsällskap och namnteckna vi: Kronprins Gustaf (I), Generaldir. Grefve Wachtmeister (2), Hofjägm. Eckermann (3), Jägm. Pauli (4), Frih. Gripenstedt (5), Grefve Klaes Lewenhaupt (6), Rvttm. Ankarcrona (7), Öfverjägm. Tigerhielm (8).
AUGUSTINATT.
För HVAR 8 DAG af H-Dur.
Det lyger, det skimrar öfver land och vatten, af tusentals lyktor och båglampor öfver staden, öfver hafvet åter står månens bleka skära och gjuter silfverglans på lätt krusade vågor. På stranden är det stoj och larm, skratt och munterhet, där är världsvimlet i hela sin glada, sorglösa yra, men öfver hafvet framför oss ligger tystnaden, stillheten. Trossarna lossas, landgången drages ifrån, det börjar brusa och frusta under oss, ännu ett farväl, en handskakning, ett hurrarop, ja, kanske endast en blick in i ett par varma kära ögon, och så glider båten i augustinatten ut på det fria, vida hafvet.
En skara studenter borta i aktern uppstämma »En hälsning vi sända från tonernas värld» — det ligger en hel värld af ungdom, glädje och hoppfullhet i de klara, friska rösterna. Under sången ha vi glidit allt längre ut på hafvet och jag börjar se mig om efter en sittplats. Det vore en svnd, så känns det, att förnöta en sådan stund som denna i salongens kvafva luft. Allt mitt sökande efter en ledig plats tycks emellertid vara förgäfves, jag lutar mig därför mot relingen och låter blicken glida öfver den sorlande människomassan på däck. Jag kan ej blifva kvitt min gamla lust att okänd som ni studera de varelser, som intet anande röra sig omkring mig.
Där sitter en gammal rynkig, grånad gubbe, det var ban, som nyss vinkade farväl åt barn och barnbarn på stranden. Nu sitter han med hakan hvilande mot käppkryckan och blickar lugnt och kärleksfullt mot den försvinnande kusten. Inte en tär röjes i hans klara ögon, inte en saknadens suck bryter
fram ur hans bröst, det ligger en stilla förnöjsamhet, ett ljust allvar öfver det gamla, fårade, trovärdiga bondeansiktet. Lycklige gamle, du hör inte till vår jäktande tid, ser du då inte, hur vi springa i kapp för att nå, — ja — kan du säga mig, hvad det är vi vilja ha fatt på.
Lyckan — säger man — lyckan med de många irrgångarna, ur hvilka det är så svårt att finna rätta vägen. Men det där förstår du inte, det syns på ditt ansikte, att du aldrig varit med om en sådan kapplöpning, du har tagit dagen som den kommit och varit tacksam för den tid, som gafs.
Därborta på soffan sitter ett förlofvadt par, de se blott hvarandra, de två, se på dem, du gamle, det är ett slag af den omtalade lyckan, (eller hör på den rike där midt framför oss, hur högt han talar om sina egendomar, pänningar och marker,, det är ett slag) och se på studenterna, hur de skämta och skratta, äro ej de lyckliga, så säg?
Min blick halkar förbi dem och stannar jjlöts-ligt vid en liten bänk, där en ensam kvinna sitter lutad öfver relingen och själsfrånvarande ser ned i djupet. Den långa krusflorsslöjan har hon kastat tillbaka öfver axeln, den faller i mörka veck ned öfver den smidiga gestalten.
Se där ser du sorgen, gamle, sorgen, som alltid är med äfven i det muntraste lag. Det är som om jag kände igen denna smärta, unga kvinna, kindens mjuka oval, den kullriga, något utskjutande pannan med den blå ådern vid tinningen, allt är mig bekant — jag letar i mitt minne, under tiden går jag fram till henne, jämkar undan slöjan och med
