Sida 509
PRINSESSAN AF PANNA
minister Sri Ghazner Bahadur hade funnit för godt att skudda ej blott Pannas utan hela Indiens stoft af sina fötter. Den nu förgiftade Rao Radj hade haft en dotter vida beryktad för sin skönhet, hvilken han låtit uppfostra i ett engelskt hem samt tilllåtit besöka Europa.
Då hade hon, Rani Sindha, råkat i någon slags förbindelse med en europé — folket sade, att hon blifvit förtrollad — en förbindelse, som emellertid orsakat hennes död någonstädes utom Indiens gränser. Ingen utom Sri Ghazner hade fullt reda på detta förhållande, men folket talade om en stor diamantskatt, som undansnillats från Pannas statskassa af Sri Ghazner och främlingen. Folket i Panna vore dels på grund af dessa historier, dels på grund af att engelsmännen häktat maharadjan ej synnerligen välvilligt stämdt mot främlingar och det kunde möjligen vara förenadt med en viss fara att resa dit. Hur som helst så ville dock ej Wisnawath Singh Bahadur på något sätt hindra min afresa, utan ställde en med två oxar förspänd kärra till mitt förfogande.
I detta fordon drog jag ut ur Tjattarpur en morgon tillsammans med min tjänare Mohamed Khan på väg till Panna. Många slags färder har jag gjort men värre än med indisk oxkärra knappt någon. En maharadja-kärra har fjädrar, men detta är också dess enda förtjänst. Den är för öfrigt en fyrkantig låda, ett steg bred, ett steg hög och två steg lång, inuti hvilken man stufvar sitt bagage och sig själf hopkrupen på golfvet. Sätter man sig på bagaget stöter man hufvudet i taket, sträcker man ut benen sparkar man sönder väggarne. På huk eller på hälarne sitter man fastlåst utan möjlighet att röra sig. Klockan åtta på morgonen afoxade vi och klockan nio på kvällen släpade vi oss ännu fram med en hastighet af en engelsk mil i timmen. En indisk oxe är en rätt intressant varelse och om han ej hade en obehaglig vana att stuka med sina långa spetsiga horn, skulle det vara lönande att studera hans karaktär. Han har framför allt starkt utvecklade åsikter och han förstår att hålla på dem och föra dem till torgs. Så fort han får se ett hus eller en skuggig plats bredvid vägen, släpar han ned kärran i diket, hvilket han opåtalt får göra, eftersom kärrkusken alltid sofver. Upp ur diket kan man ej drifva en oxe med vare sig lock eller pock, hugg eller slag. Han blott går rundt och sticker med hornen. För att komma upp ur diket är man nödsakad att spänna oxarne från kärran och själf släpa upp denna på vägen, ett arbete som är föga angenämt, då termometern visar nära 50 grader.
Stenig ödemark och djungel — se där Bundel-khand. Inne i kärran är stekande hett som i en kaffebrännare, utanför blåser vinden g'.ödhet, som komme den direkt ur en masugn. Stundom passera vi en riskoja, stundom en mindre by, där människor och oxar sofva som om de aldrig tänkte vakna. Mohamed sofver, kärrkusken sofver utsträckt på tistelstången, oxarne sofva under oket, hela djungeln sofver.
Klockan tio på kvällen stannade vi för natten vid en »inspection bungalow» vid Ken river, där vi sammanträffade med den politiske agenten för Bundelkhandstaterna, som med kunglig tross af hästar och landåer var på väg till Panna för att regera i Mahdais Singhs ställe. Han berättade att Pannastaten sedan länge varit en härd för alla möjliga slags intriger och att Sri Ghazner med all säkerhet tagit ryska mutor. För öfrigt bekräftade ban hvad min vän i Bombay berättat åtminstone i den
mån lian kände till hvad som tilldragit sig. Hvad som nu skulle ske med Pannastaten visste han ej, men han antog att en ny maharadja af den förra furstesläkten skulle tillsättas.
Följande morgon aftågade jag till Panna under det residenten tog en rastdag. Djungeln upphör och vi stiga så småningom upp på en kolsvart stenig
hög slätt. Ju högre vi komma dess outhärdligare blir hettan och vinden far glödande fram öfver de blanksvarla stenblocken. Slut igen efter åtta timmars färd stannar kärran genom att hjulet kör fast mot en grindstolpe af slen. De sofvande oxarne föllo omkull af stöten, kärrkusken ramlade ned under kärran utan att dock vakna, Mohamed ramlade öfver mig och jag slog hufvudet i kärrgallret. Men grindstolpen stod lyckligtvis utanför Pannas bungalow och sedan oxarne, kärrkusken och Mohamed väckts och kommit på fötter, drogo vi därin efter att hafva rest fem svenska mil på 20 timmar, raster oberäknade.
Panna är en jämförelsevis stor stad — åtminstone 30,000 innevånare — och dessutom en stad full af stora hvita palats och tämpel, bland hvilka särskildt det i halft modern stil byggda Rani Sindhas palats slår i ögonen.
Maharadjerna af Panna ha tydligt lagt an pä palats. Af befolkningens fientlighet fick jag ej något intryck, men man kunde dock se att något passerat. Det hinduiska folkets kryp?ri och strykrädda ödmjukhet inför sina engelska herrar träder öfverallt i dagen, men var synbarare här än annorstädes.
Panna med dess hvitskimrande palats, dess gamla fästnings- och tämpelruiner, dess trädgårdar och blanka blomsterkantade dammar är emellertid en oas midt i Bundelkhands rysliga förbrända ödemark.
Hvad Mahdai Singh Bahadur angår, så blef han innan jag lämnade Indien förklarad skyldig till mord, afsatt och deporterad någonstädes, men hur regent-affärerna i Panna sedermera ordnades vet jag ej. Då jag i maj återkom till Bombay hade min Esplanad-vän lämnat staden på väg till Kashmir.
MUSTAFA.
simson uch delila
OCH NÅGOT AF DON JUAN.
Amatör/o'o. Kliché: Bengt Silfversparre.
HERR ARVID ÖDMAN OCH FRU MATHILDA JUNGSTEDT. Snapshot utanför Kungl. Teatern.
