Sida 833
EN VISSNAD BLOMMA
»Farvä 1. .» sade hon. sakta med mild och klar
röst.
Han såg på henne lika allvarligt tillbaka, medan han höll hennes hand.
»Blomman . . .» sade han osäkert och höjde den mot hennes barm.
Men hon ryckte mot sin vilja till, så att han fälde rosen på stigen.
Han böjde sig för att taga, upp- den, men hölls tillbaka af henne.
»Låt den ligga», sade hon. »Låt den ligga alt vissna . . . Det är bäst så.»
Åter sågo de på hvarandra, länge och talande. De hade förstått...
»Godnatt. . . farväl. . .» sade hon åter, »Godnatt», svarade han. »Träffas vi mera ?» Hon skakade afvisande på hufvudet, vred lös sin hand ur hans och ilade med snabba steg hemåt, utan att se sig om. Långsamt, i en tryckt sorgsen
blödande sår i hjärtat, som det skulle dröja länge att läka.
Länge låg hon den kvällen öfver sin säng och skälfde i snyftningar, men så till sist smög hon sig ut och stigen framåt till den plats där de ski -des. Blomman ... blomman ... skulle den ligga kvar ? Ja, den låg där, men någon hade gått fram och trampat på den; dock hon tog upp den, slätade ut dess krossade blad, kysste den och tryckte den till hjärtat samt skyndade hem till sin kammare igen i natten. Den stackars röda rosen, krossad var den likt hennes varma hjärta; den blomman skulle dock bli ett minne från denna korta sköflads sommardröm.
Nästa dag reste hon tillbaka till den stora staden, sin plats och sin väntande moder.
Då hon väl hemkommen packade upp sina effekter, tog hon äfven fram rosen mellan bladen på
Foto. Or la Bock, Halmstad. KlirH: H,*.;t Mlfrrrsjtme
FRÅN DEN SENASTE ORKANEN: Hamninloppet till Halmstad. Till vänster synas spillror af det sönder-blåsta badhuset. En seglare håller just på att söka sig in i hamnen.
stämning vände han och gick tillbaka nedåt musikpaviljongen.
»Charmant flicka», sade han till sig själf, men ändå . .. nej, nej. . . bäst som det är.»
Därnere kom den svartögda italienskan med sitt, heta lustiga leende åter emot honom.
»Rosor till fästmön ... Rosor till frun .. .» upprepade hon sin pikanta fras igen, men han gaf ett så skarpt, bittert »nej» till svar, att den lilla syd-ländskan med ett utrop sprang åt sidan.
Däruppe på stigen låg den stora vackra rosen kvar och lyste så röd och mörk i månskenet som en stor, stor droppe blod.
Men hon, den utan ord försmådda, hon hade väl blifvit frisk till kroppen här vid hafvet och skogen, men i stället hade det huggits henn» ett djupt
en gammal kär bok och förde den till sina läppar i en lång smärtans kyss.
»Hvad är det du har där?» frågade modern, som tyst och utan att ana något kommit in i rummet.
»Det är . . . endast en vissnad blomma . . .» svarade hon med förläget skälfvande röst.
Modern gick närmare; nu såg hon och förstod, ty ett par klara tårar fuktade också den gamla bokens blad.
»Stackars min flicka...» sade hon och tryckte sin dotter till bröstet samt strök med darrande hand öfver hennes blonda lockar.
»Stackars mitt barn. . . Jag förstår. Det är något mera än vissnad blomma . .. blomma .. . Ditt eget lilla hjärta, är det.»
