Sida 263
PRAXEDES MATEO SAGASTA †.
X q*C.
ifter fotografi. Kliché : Bengt Silfversparre.
Med Praxedes Mateo Sagasta har den siste af de gamle statsmännen från det gångna halfseklets upprörda tider försvunnit. Hans namn har under adertonhundratalets senare hälft varit på det närmaste förbundet med Spaniens historia, och genom en hel generation ljöd det namnet såsom stridssignal, tornande fejd kring sig. Och ända till det sista har Sagasta stått såsoin ledare inom Spaniens politiska lif; knappast en månad före döden tvingade händelserna statsrodret ur hans händer, det statsroder som han så många gånger fört, och som han äfven denna gång, som blef den sista, hoppades åter få föra.
Sagasta föddes året 1827 i Torrecilla de Came-ros och ingick vid unga år på ingeniörsbanan. Men vid lika unga år kastade han sig in i politiken, blandade sig i de revolutionsoroligheter, som så ofta skakade Spaniens välde. Naturligtvis uppträdde han bland de revolutionära, såsom folkledare, och han måste därför efter regeringssegern öfver revolutionsrörelsen i Madrid 1856 fly ur landet. Efter amnestien vände han tillbaka, blef professor vid inge-niörshögskolan i Madrid, medlem af Cortes och redaktör af den radikala tidningen »Iberia». Åter kastade han sig in i .den politiska kampen, deltog i den nya upprorsrörelsen 1866 och måste än en gång fly ur landet. Ett nytt uppror 1868 förändrade det politiska läget och tillstadde honom att återvända, hvarvid han gjorde ett hopp öfver sitt revolutionära föregående fram till en ministerpost, som redan få år därefter, 1872, utbyttes mot ministerchefsplatsen.
Men länge dröjde icke hans nyförvärfvade härlighet; på grund däraf att han användt statens medel för valändamål måste han. snart lämna sin nya post. Detta hindrade dock icke — sådant h".nder Spanien — att han redan kort därefter, 1874, ånyo var ministerpresident. Dock, redan i slutet af samma år störtades han igen, denna gång genom den alfonistiska uppresningen samt blef de kons ti tu -tionelles ledare i Cortes till dess han genom förbund med Martinez Campos och andra generaler bringade Canovas till fall och 1881 åter öfvertog regeringen. Sedan dess har det för Sagasta varit en ständig växel med taburetter, ett upp och neder, en oupphörlig partistrid, därvid partierna mera representerat. ett politiskt klickväsen än stora statsprinciper. De liberale och de konservative hafva växlat
— 245 —
om vid styret, Sagasta har växlat med Canovas och, efter hans död, med Silvela utan att det i nämnvärd mån utöfvat något inflytande på styrelsen. Dock kan det sägas, att Sagasta under sina tidigare regeringsperioder verkligen genomförde några af de viktiga reformerna på sitt gamla revolutionsprogram, däribland den allmänna rösträtten, allmänna värneplikten, borgerliga äktenskapet och juryväsendet. Men senare skilde sig de båda partiförarne i sin praktiska regeringspolitik knappast från hvarandra, hvarför det nu för Spaniens politik icke torde betyda mycket, att den gamle statsmannen för alltid lämnat skådebanan.
MAROCKO
apropos de senaste tilldragelserna.
Bismarck betecknade en gång Balkanhalfön och Marocko såsom de klippor, på hvilka den europeiska världsfreden lättast komme att stranda. Och det berättas om den engelske generalen lörd Wolseley, att han, då han var på hemväg från Sydafrika och passerade Marocko, pekade mot landet och yttrade: »Jag fruktar att det landet en gång kommer att kosta oss större offer än Sydafrika». Det är ju också allom bekant att stormakterna sedan många år, beträffande såväl det ena som det andra landet, öfvervaka hvarandra med sjuklig misstänksamhet och af fruktan för en explosion icke våga låta någotdera komma ur det en gång antagna status quo. Denna afundsjuka är såväl sultanens i Konstantinopel som den marockanske sultanens säkraste skydd mot land giriga stormakter.
Marocko är ett icke mindre farligt tvisteämne än Balkanområdet. Det är ett stort, till betydliga delar fruktbart land med en viktig handel och därtill ett strategiskt läge vid ingången till Medelhafvet, och såsom inkörsport till Nordafrika, som måste utöfva dragningskraft framför allt på Spanien, Frankrike och England.
Men på grund af den fruktan, stormakterna hvsa för hvarandra, hvilken hindrar dem att tillfredsställa sina begär till Marocko, synes det endast kunna bli inre tilldragelser i Marocko som möjliggöra ett in-
SULTANEN AF MAROCKO.
gripande utifrån och därigenom upprulla den farliga frågan. Därför framkalla alltid inre oroligheter i landet stor ängslan hos stormakterna. Så har äfven nu varit fallet, då ett uppror mot den regerande sultanen
(Forts. sid. 252.)
