Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

ARVO

var inne och Arvo låg på rygg i clet saftiga, mjuka gräset och såg mellan löfhvalfven upp på de lätta, hvita skyar, som drogo fram öfver den blåaste himmel. Och den vida insjöns släta, blanka yta lyste Arvo i ögonen lika glittrande och blå som öfver honom himmelens fäste. Det var alltsammans så förunderligt blått och härligt. Arvo tillbad allt det sköna i naturen, men alltid när han kände sig helt omhvärfd däraf, greps han af en intensiv och nästan kvalfylld längtan att bredvid sig ha ett lefvande väsen, som fullt delade med honom hvarje känsla och tanke. Och härvid kom han åter att tänka på Lotta. Att få ha denna oerfarna och okunniga, men dock med så rika anlag och möjligheter utrustade flicka jämte sig och få undervisa henne och bilda hennes själ efter sin egen, blef honom härvid som ett nödvändigt kraf. Och ju mera han tänkte härpå, desto oumbärligare blef det honom att få det så. Men det var ju omöjligt, det kunde ej låta sig göra. För att ej blottställa en i alla afseenden hederlig flicka för elaka uttydningar af deras umgänge med hvarandra, måste det ju upphöra, det insåg han. Men han hade ej väl tänkt den tanken till slut, innan han också erfor hvilken saknad det skulle bli. Saknad? Åhnej, värre än så blef det. Smärta, häftig, brännande smärta och en vild längtan grep honom. Han höll ju henne kär, o, så kär! Det hade han ej tänkt på förut eller ansett möjligt, men nu förstod han att det dock var så! Det gick ej att resonnera bort. Och hvad kunde han dock göra därvid! Gifta sig med henne? Ja, nej — det gick rundt i Arvos upphettade hjärna. Han undrade just hur hon skulle ta sig ut bland hans högförnäma släkt. Och han själf, skulle han finna sig lycklig med en hustru, så olik honom i bildning, vanor och umgängessätt ? Han öfver tänkte väl alla de svårigheter, som skulle uppresa sig, men när han hunnit så långt i sina tankars kretsgång, att han kommit åter till den punkt, som bjöd honom att afstå, då talade hjärtat åter tiggande och pockande. Det ville icke, förmådde icke mera lösslita sig från hvad det kände kunde bli dess djupaste fröjd. Hon skulle bli hans. Men hur det i verkligheten skulle låta realisera sig, var honom ännu en dunkel gåta. Där stod den fatala bestämmelsen, som, om han ingick ett giftermål under sitt stånd, beröfvade honom hans annars tillförsäkrade dagliga bröd, och för svag var han för att våga bygga en framtida existens genom eget arbete. Men han ville dock åtminstone försöka — — — — Försöket var gjrdt. Han hade varit ute ett år och försökt att själf skapa sig en framtid och förvärfva ett dagligt bröd, tillräckligt för två att lefva utaf, men kraften var bruten, hälsan förbi. Försöket misslyckades. Han var hemkommen nu. Sjukdomen hade hållit honom fjättrad länge — en tid, som synts honom dubbelt lång, då den på en gång beröfvat honom åsynen af Guds fria natur, umgänget med Lotta och tron på förverkligandet af det han under sista året hoppats och tänkt. Med sin mor hade han nu talat om allt. Mest kanske om Lotta. Utan henne fanns för honom ingen glädje mera i lifvet. Denna enda glädje kunde" han väl få ha. Om hon bara kunde få komma till dem ibland. Icke endast till honom, utan till dem alla som en vän till familjen, den de alla ville skydda och akta. Och så när han blef stark nog att han kunde, skulle han som förr gå ut och möta henne, för att sedan promenera tillsammans. Och så skulle hon ju få komma med hit upp och vara bland dem. Aldrig skulle de någonsin få någon skam eller behöfva blygas för dem, det lofvade han! Den gamla damen var lika fördomsfri som öm mot sin sjuke son, och han fick som han ville.

Denna afton hade han ett långt samtal med Lotta. Det var ute på kyrkogården, mellan grafvar

och kors. Där förut så många människohjärtats skatter lagts i jord, där jordade nu också Arvo det väsentligaste af sin ungdoms drömmar och åtrå. Arvo hade lärt att resignera — nu skulle det också bli Lottas tur. Det var ej mycket att bjuda, tyckte han. Om hon med honom ville dela en stackars, husvill kärlek, som aldrig fick helt äga, blott försaka, Men Lotta var nöjd. Det var ändå för henne lycka, gränslös lycka att ändå få stå nära sin käraste och ej behöfva skiljas alldeles. Och en dag Arvo vajr klen och måste hålla sig inne, gick gamla fru v. M. själf och hämtade Lotta med sig hem. Från den dagen ansågs Lotta som en medlem af familjen. Om hvardagame arbetade hon alltjämt på fabriken och hade sitt lilla hushåll för sig, men alla sina söndagar tillbringade hon hos Arvo. Och alla dagar, som Arvo orkat gå ute, har han mött Lotta, när hon slutat dagens arbete på fabriken. Och så ha nu jämt trettio år förflutit. Deras trogna kärlek har vunnit människornas aktning, och om de stundom talas om, är det dock ej med hån och förakt.

Arvos historia var slut. Och han reste sig och gick, följd af sin trogna Pikku, ut för att möta Lotta.

PRINS GUSTAF.

Efter litografi. Klichl: Kennt Silfversparre.

FRANS GUSTAF OSCAR, HÄRTIG AF UPPLAND.

|--'rins Gustaf, härtig at Uppland, konung Oscar 1:3 och -*- drottning Josefinas andre son, afled den 24 september för 50 år sedan på slottet i Kristiania. Född den 18 juni 1827 å Haga, visade prinsen sedermera redan vid unga år en ovanlig musikalisk begåfning. »Sjung om studentens lyckliga dagar!», »Glad såsom fågeln» äro af Prins Gustaf tonsatta sånger, hvilka ännu i dag äro lika omtyckta som förr. Och Wallins psalm »Mina lefnadstimmar stupa» kommer nog alltid att med prins Gustafs musik utföras vid många begrafningar.

Stoftet af den i nervfeber aflidne fursten förvaras i Bernadotteska grafkoret i Riddarholmskyrkan. Musikaliska akademien reste 1854 en minnesvård i Hagaparken öfver den begåfvade tonsättaren.