Sida 525
å huldreklint.
Efter en folksägen. För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
Så långt ögat kan nå idel öde mo, blott bevuxen af små förkrympta martallar emellan karga tufvor, svarta berghällar och förkolnade trädrötter och stubbar.
Elden har här för många år sedan farit fram med skoningslös, våldsam förödelse.
Öfver mon stryker en gräs vuxen väg, plötsligen afbruten af en bergklint, som störtar sig lodrät ned i den vildt skummande forsen. På ömse sidor om denna hänga de sista förbrända spillrorna af en broöfvergång. Platsen kallas Huldreklint.
Fordom bredde sig öfver denna förhärjade nejd en skog, den mest högresta och vidsträckta i provinsen, Sörmon.
Milsvidt gick mon då under högstammiga furor, hvars kronor bildade ett enda sammanhängande hvalf, ogenomträngligt för dagens ljus. Där voro täta huldregömslen, där rådde hemlighetsfullt dunkel och folktrons sagofigurer: huldran, »viidjä-gern», skogsrået och vittran.
I granens topp, när kvällbranden glödde, slog trasten sin jublande drill och å myrhalm och gläntor ljöd orrens och tjäderns liffulla spel.
Säfligt och gravitetiskt klef tordyfveln å stigen i flegmatisk ro, endast fnurrande till och höjande vingen till flykt, när någon myra i sin rastlösa id råkade korsa hans stråk.
Emellan ymniga ormbunkar prunkade stenar och källor med det linaste öfverdrag af mossans skära, sammetslena, saftiga grönska, å hvilket snigeln, trotsande all god ton, makligt låg utsträckt på magen i hela sin längd, dragande ut och in på sina långa spröt.
»Snigel, snigel snäcka, sträck ut dina långa hora, så skall du få en skäppa korn, en skäppa full af hafre»,
sjöngo barnen, då de någon gång råkat förvilla sig hit, därtill lockade af tufvornas lysande och fullmogna hjortron eller af linnéans och liljekonvaljens ångande doft.
Ja, då andades allt här ett friskt, lefvande och mångskiftande lif, där nu endast dödstystnad och ödslig tomhet enväldigt råda.
Länge hade man varnat brukets unge ocli mäktige herre för risken och faran af att ej i länets brandstodsbo'ag låta assurera brukets dyrbaraste egendom och stoltaste prydnad, Sörmonskogen. Men sorglös och lättsinnig, endast tänkande på sina jakter och hufvudstadens vinternöjen, lät han år efter år förgå, utan att beakta varningen. Så en sommardag med het, brännande sol, utan en enda svalkande vindfläkt, med en värme, så kvalmig och kväfvande, att den liksom tycktes förlama och förkväfva allt spirande lif, kom olyckan. Från själfva bruket varsnades den först. Längst in i skogen höjde sig en lätt, blåaktig rök, den blef allt tjockare och tätare, och till sist genombröts den af en hög, flammande eldpelare.
Sörmon brann! Lågan växer oc h växer, den breder ut sig och vinner allt större och större terräng. Kyrkans och herrgård ames klockor klämta, och från bruket och den krinliggande bygden strömmar folket och skyndar till platsen för olyckan.
För sent!
Som ett flammande eldhaf står skogen, det brakar och knastrar med öronbedöfvande dån och förvillade och förskrämda flyga skogens fåglar midt in i elden och blifva lågornas rof. Folket ha bildat en lång, utsträckt kedja och försöka genom uthugg-ningar hämma eldens framfart.
Det är en kamp på lif och död. Men den ena uthuggningen efter den andra måste utrymmas. Elden forcerar ständigt framåt med obetvinglig makt. Man håller stånd vid vattendrag: träsk, myrar och bäckar. Med fuktiga trädruskor bryter manskapet oförväget in i elden, slår i ursinnig ifver mecl kväfvande slag, och en stund kämpa elementets och mänsklig styrka med växlande framgång. Då höres ett doft brus i skogen. Det är vinden, som kommer i tilltagande, stegradt sus och ger lågorna ökacl kraft. Som en enda allt förkrossande våg, höja sig åter flammorna i vildt raseri, eldflingorna flyga i luften, slå ned långt bakom den kämpande människoskaran och antända på en gång å flera ställen rundt omkring. Man är på alla sidor kringränd af den ständigt segrande fienden och folkkedjan upplöses åt alla håll i vild flykt. Det gäller eget lif. Allt, som kan flyr, flyr utan all besinning, blott med tanke på att rädda lifvet. Och med den flyende hopen följa skogens och markernas alla bebyggare: huggormen och snoken, råttor och möss, hare och räf, alla obekymrade af allt utom den öfverhängande faran
Vid Huldreklint stå tvenne män: brukets herre och den gamle skogsinspektoren. All reträtt till räddning är för dem båda utestängd. A ena sidan den lågande skogen, å clen andra forsen och bron, i hvilken nu de första flammorna redan tagit eld. Den äldre har fattat posto vid brons landfäste. Hindrande, trotsig och obeveklig står han där med blicken lågande af lidelsefullt hat.
Hämndens eld har tändt det och i styrka lågar den i kapp med skogens. Den andre står med höjd hundpiska, och hans stämma darrar af själfbeva-relsens förtviflan och vrede:
»Ur vägen, hund, annars slår jag dig!» Från den obeveklige kommer ett doft rytande, som från ett vilddjur, ögonb icket därpå behärskar han sig dock, men i ögat kvarstår samma uttryck af okufligt trots och en grym beslutsamhet. Som af en plötslig förståelse upplyses den yngres drag:
»Mordbrännare!»
»Du sade sant, kanske den enda gång du sagt ett sanningens ord i lifvet. Ser du: i mor'se gick jag genom skogen. En tjäder slog till i en gran. Jag lade bössan till ögat och sköt. Den föll! Men oberörd af min jaktlycka hade jag endast öga för en liten gnista, som låg där och glödde i det murkna granriset. Det var förladdningen som brann. Af gnistan blef den förödelse, som nu rasar. Jag ville släcka henne, men kunde ej, jag stod där som förlamad. I mitt öra hviskade hämnden: Pass nu på du, stunden är din, vedergällningens. Allt timligt är förgängligt, men det eviga oförgängligt. Hvad är väl denna eld om ock ödeläggande en hel förmögenhet, mot den vällustens förhärjande brandfackla, du kastade in i mitt barns rena, ofördärfvade sinne. Den förstörde en människosjäl, störtade den i det uslaste elände. Hon var dock en gång min ålderdoms stolthet, min mödas lön, min tröst, mitt lifs enda solsken. Troget tjänade jag dig alltid, gaf för min plikt allt och fordrade intet. Och hur lönade du mig ?»
- 507 -
